Efter att ha fräst till angående privata saker ska jag nu fortsätta att vara personlig och smågrinig, men på ett annat sätt. Fast mest handlar det om glädje. Jag tänker tillbaka på mitt pianoår, ganska enastående har det varit – ja, jag gjorde till och med själv ett litet framträdande. Till slut, och det gick bra. Hävde därigenom en flera decennier lång ”förbannelse” av ångestfyllda minnen av rampfeber och misslyckanden.
Jag tycker inte särskilt mycket om att uppträda, eller snarare inte alls, eftersom jag alltså haft så svår rampfeber i alla år. Hade orsak till det – ett av de bästa botemedlen mot rampfeber är ju att vara väldigt väl förberedd och det var jag sällan. Det blev liksom aldrig tillräckligt med tid, jag prioriterade det väl inte tillräckligt … kort sagt, det var aldrig det som låg i fokus ändå.
Många personer blir konfunderade av min inställning. Roas inte av att uppträda, återupptog spelandet som hobby för bara några år sedan och är vansinnigt ambitiös ändå? Vaffödådå? Ja, för mig är det faktiskt inte särskilt konstigt. Nyligen sa jag till ett av mina barn att spela Bach är lite som att köra datorspel. Man klurar och testar och blir väldigt tillfredsställd när man övervunnit ännu en svårighet. I datorspelet åker man upp någon level, i pianospelet är belöningen lite vacker musik som skimrar omkring en för en stund som en vacker såpbubbla. Det finns en stor tillfredsställelse i att lära sig nya och svåra saker, att märka att man plötsligt behärskar något som tedde sig omöjligt tidigare. Det finns också en tillfredsställelse i sig att utforska vissa musikstycken, att för en stund vandra lite hand i hand med en kompositör och ta del av dennes/dennas tankar och visioner. Man får kanske lite egna idéer som en följd av detta. Ungefär som när man läser och analyserar en riktigt bra bok.
Att spela piano är med andra ord en njutning och en utmaning, ett skapande och ett lärande. Det är som att bestiga berg och efter en lång kamp få ta del av en förtrollande utsikt ihop med känslan av att man har övervunnit något riktigt svårt. Jag kan förstå om man väljer att ha en karriär inom pianospelning, men jag tycker inte att det heller är så konstigt om man inte väljer det. En bergsbestigare kan väl vara ambitiös även om hon ”bara är en amatör”? Vi kan väl fastslå att amatörklättraren kanske får färre övningstillfällen än proffset och därmed kanske måste avstå från de värsta utmaningarna, hittar färre sponsorer och därmed begränsas i både möjligheter och berömmelse, eller kanske klättrar mindre snyggt, men vadå? Utsikten från toppen är ju lika härlig för det.
Vad gäller piano kan man ju sedan föralldel dra till med en del standardursäkter också: man tycker om musiken och man blir definitivt en bättre lyssnare om man själv är lite insatt i konsten. Det är avkopplande … och så vidare. Allt detta är sant och stämmer även in på mig, men jag upplever ändå att det finns en ganska konstig hållning till just pianospel i just Sverige – eller snarare hela Skandinavien.
Vi har ju något som heter Jantelagen, den känner alla till. Alla raljerar över den och ingen gillar den, men konstigt nog underordnar vi oss ändå snällt den till vardags. Inte alltid genom att bua och peka finger åt den som vågar bryta mot buden, men man kan ju alltid höja på ögonbrynen. Och för egen del lägga på sig både glastak och glasväggar som gör att man får ligga lågt, bokstavligt talat. Men hur uppstod Jantelagen? Detta är ju ändå Sverige – ett land som har en jättelång och stolt historia av att inte ha blivit ockuperat under historisk tid, där bönder varit fria och självägande, där vi alltid har älskat vår fria natur och vår allemansrätt. Inget paradis här heller, men är det bristen på yttre förtryck som gjort att vi har valt att pålägga oss ett inre? Är allting alltid relativt?
Och svensken älskar hobbies och föreningsliv. Allt som kan ges prefixet folk- är fint. Folkrörelser och folkligt, ni vet. Så svenskar går på kurser, är med i föreningar och sjunger i körer och bildar band och spelar fotboll ihop. Det är inte så noga hur duktig man är, man får vara med bara man är entusiastisk! Ja, till och med om man inte är det.
Men så piano då. Det är ett soloinstrument, fungerar väldigt bra i större sammanhang också men är ändå ensamt i sitt slag – oftast. Det kan vara en orkester i sig självt, och det är stort och ofta otroligt dyrt jämfört med många andra instrument. En flöjt har man med sig i väskan. En flygel kräver en hel flyttfirma. Måste därtill ofta också underhållas av proffs. Och även om pianot på nybörjarstadiet är det lättaste av allt att pröva på, förutom trummor kanske, har det en otrolig spännvidd. Piano på de högsta nivåerna är verkligen väldigt svårt.
Därmed har det också blivit väldigt mytomspunnet och fått elitstämpel. Paradoxalt nog måste alla musik- och sångstudenter lära sig lite s k brukspiano i sin utbildning. Men ska man bli pianist på riktigt ska man helst ha börjat som fyraåring och ha alldeles speciella talanger. Annars, heter det, ”har man inte en chans”.
Det gnisslar med andra ord rätt mycket om pianospelandets folklighet. Vill du spela lite piano eller kan spela lite piano är det verkligen bara jättebra. Men vill du satsa lite mer ambitiöst är du en udda typ i kungariket Sverige. Vårt väldigt rättvisa och demokratiska utbildningssystem har kanske också en viss betydelse – jag tycker att det är toppen att inkomsten inte ska styra ens chanser att komma in på en utbildning, det är väldigt rätt att det ska vara billigt att studera och att studielån ska vara till för alla. Men en liten nackdel är att våra läroinstitutioner blir väldigt beroende av statliga bidrag och därmed måste man göra ett urval bland dem som får undervisning. Medelålders, halvdana amatörer göre sig alltså icke besvär utan hänvisas snabbt till åskådarbänken. Masterclasser har åldersgränser och krav på utbildningspoäng för att man ens ska få ansöka. Eliten undervisar enbart den blivande eliten … Och ingen ifrågasätter det ens. Med andra ord är ”glasväggen” mellan eliten och åskådarna väldigt stark och det är kanske just därför så många står så främmande inför klassisk musik. Vår jämlikhet har märkligt nog skapat en klyfta som jag tror inte gagnar någon i långa loppet.
Som ett exempel kan jag återge en konversation jag nyligen hamnade i på Facebook /var annars?) där någon undrade hur hon skulle förbättra sitt spel, hon som återupptagit sitt spelande i vuxen ålder. Ett av de entusiastiska förslagen var ”gå med i en pianoklubb!” Jag kunde inte låta bli att raljera lite över det och kommenterade med att ”pianoklubb” inte är något känt begrepp i Sverige åtminstone. Fick det vänliga svaret att jag då borde starta en genast, ”det måste ju ändå finnas många andra intresserade pianoamatörer där du bor?”
Eh. Pianoklubb skulle alltså vara något i stil med en yogagrupp eller ett folkdanslag, där mogen -emellanåt övermogen – ungdom träffas och spelar ihop och för varandra med jämna mellanrum, kort sagt samlas kring sin gemensamma passion. Whataboutthat? Precis, det finns ju inte. Inte i Sverige. Min pianolärare samlade oss elever några gånger hemma hos sig i våras. Det var kanske lite pianoklubb då, men närmare än så kommer vi nog inte. Annars kan jag redan nu höra de generade reaktionerna om man skulle försöka föreslå något sådant: ”jo … men jag är ju inte så duktig … jag är inte redo … jag plinkar ju bara lite för skojs skull …”
Jag hittade i alla fall en pianosommarskola i Sverige i somras. Fick visserligen ta mig hela vägen upp till Piteå, men det var värt besväret. En trevlig vecka var det, men jag kände mig faktiskt lite udda där också. Hade ju bara spelat i några år i vuxen ålder, hade inte studerat på någon högskola eller folkhögskola, jobbade inte med musik på något sätt. De flesta av de vuxna studenterna jag träffade, som glatt presenterade sig som ”amatörer”, erkände så småningom att de till vardags jobbade som musiklärare. Det fanns några få undantag, men de var verkligen inte många.
Undervisningen var dock av väldigt god klass, jag fick med mig mycket värdefullt därifrån. Alla var trevliga, rummet fint, maten god … så jag återkommer till Piteå i framtiden, även om det inte kommer att bli just under 2016 pga annat.
Sedan for jag på nästa pianoskola och det var i Manchester igen. Förra gången var det ohyggligt pirrigt, rentav lite läskigt. Denna gång återkom jag till ett ställe jag kände till och fick återse en lång rad gamla bekanta från förra året. Och lärde känna några nya därtill. Det var återigen en fantastisk vecka, så berikande på alla sätt och så … utmattande. Jag funderade mycket allvarligt på om jag verkligen skulle återvända igen 2016, för jag vill inte nöta ut ens de mest underbara upplevelser. Men nu har jag lite roliga fyrhandsprojekt ihop med en kompis som jag fick där … nja, jag får nog allt åka ändå.Det var ungefär 200 deltagare under vardera kursveckan i Manchester, där jag deltog i den ena. Och hur många skandinaver var där i övrigt? Förra året 0. I år var vi nog hela tre stycken, även om de andra två i huvudsak höll sig till ”hongkonggänget” som var tämligen stort. Ja, förutom bristen på skandinaver fanns det deltagare från alla möjliga hörn av världen. Det tar två timmar att flyga till Manchester från Kastrup, hur lång tid det tar från Ryssland och USA vet jag inte, men det är säkert längre. Och blandningen var lika imponerande som sist. Yngsta deltagaren var sex år, de äldsta upp mot 80. Diplomstudenter och pianolärare och amatörer av alla nivåer. Fakulteten bestod av kända konsertpianister och erfarna lärare. Ja, jag gillade Chetham’s minst lika mycket i år som förra gången, kände mig lika välkommen. På något sätt var man normal hurdan man än var, och ingen brydde sig om hur ”bra” man var. Det enda som räknades var att man var allmänt tokig i pianospelning, pianomusik och pianon. Vi hade alla våra projekt som vi brann för. Och jag tror faktiskt att alla vann på dessa möten, oavsett om man var ”bäst” eller ”sämst”.
Under de senaste två åren har jag hunnit ha åtta olika pianolärare och alla har gett mig värdefulla lärdomar. Jag vill åtminstone intala mig att jag i någon mån också har kunnat ge något tillbaka till dem, kanske visat dem något om lärandets villkor som de inte sett innan. Undervisning är en dialog, ett utbyte, precis som att en konsert är ett utbyte mellan musiker och åhörare.
Sedan hem och besöka Stockholm Piano Festival, som jag redan skrivit om. Och nu på hösten hamnade jag på Aurora Chamber Musics höstfestival i Vänersborg, där den unga ryska pianisten Zlata Cochieva spelade Chopins etyder bättre än vad Zlatan spelar fotboll, om ni förstår vad jag menar. Var alldeles hänförd. (De har dessutom en så väldigt engagerad och passionerad presentatör på de här festivalerna, han är ett nöje att lyssna på bara han.) Och ännu senare hamnade jag i Växjö och lyssnade på Beethovensonater under en hel, lång dag. En väldigt speciell upplevelse. Jag satte mig så nära pianot det gick, för en gångs skull, och var så absorberad av spelet och upplevelsen att det efteråt kändes som om man varit långt borta i en annan värld. Musiken och framförandet av den fick vara det absolut enda som betydde något för en stund. En ganska lång stund, förresten.
Ibland blir jag trött på världen och människorna. Folk ljuger, sviker, är idioter, sanningar svänger hit och dit, det som gällde igår är helt fel idag och hur blir det imorgon? Människor är jobbiga, en del går mig verkligen på nerverna emellanåt. Jag har lärt känna folk på Internet som visat sig vara helt fejkade karaktärer, och som därtill har anklagat mig för att vara detsamma. (Och så skriver jag för långt, jag vet. Stackars stackars er.) Maten jag trodde var nyttig visar sig vara förfalskad och fullproppad med hemskheter. Våra politiker går inte att ta på allvar längre. Precis alla åsiktsläger anser sig själva vara ljusets väktare, ingen är det. Ibland vet jag ingenting om någonting, jag blir bara så less på precis allting. Men det blir bättre när jag sitter och lyssnar på några Beethovensonater (eller något annat lika bra, för det finns mer). Musik är musik. Det var musik igår och det är musik imorgon också, den ljuger inte, den bara är. Så när jag lyssnar, eller kanske spelar själv, kan jag tänka ”det här är åtminstone på riktigt”. När jag spelar, flyr jag fejkvärlden och tar tag i verkligheten istället. Det är åtminstone så det känns ibland.
Läser en biografi om Beethoven igen. En märklig liten man – uppenbarligen inte något socialt ljus, såg inte särskilt bra ut, slarvade något hemskt med personlig hygien och städning, drabbades av depressioner, sjukdomar och dövhet, troligen orsakade av syfilis, hade ett taskigt privatliv och hävdade själv att han skulle tagit livet av sig tidigt om han inte samtidigt känt det som en plikt att föra fram den musik han hade inom sig. Även hans tillvaro var stundtals fejk – han ville gärna ge intryck av att vara adlig, på grund av prefixet ”van” i hans namn, men hans namn betyder förmodligen snarare ”betodlare”… Han fick i början inte ens uppge sin verkliga ålder, eftersom hans far ville att han skulle framstå som ett underbarn i stil med Mozart, och därför sänkte hans ålder med några år … Hans sista sonat gråter av förtvivlan på sina ställen. Och samtidigt skapade han musik som var så vacker och gripande att man rörs till tårar.
En bra illustration av vilken illusion vår värld kan vara. Beethovens yttre var inte tilltalande, hans sätt var inte särskilt sympatiskt, och ändå hade han all denna skönhet inom sig. Det är tänkvärt. Väldigt tänkvärt.
Själv är jag konstig med mitt pianointresse. Konstig och udda i landet Sverige. Det har jag fått höra och det får mig att känna mig ganska ledsen.
Det är kanske snarare Sverige som är konstigt?
Written by Ghosthand 
Lämna en kommentar