Min jättehemliga dagbok på nätet

Efter att ha fräst till angående privata saker ska jag nu fortsätta att vara personlig och smågrinig, men på ett annat sätt. Fast mest handlar det om glädje. Jag tänker tillbaka på mitt pianoår, ganska enastående har det varit – ja, jag gjorde till och med själv ett litet framträdande. Till slut, och det gick bra. Hävde därigenom en flera decennier lång ”förbannelse” av ångestfyllda minnen av rampfeber och misslyckanden.
Jag tycker inte särskilt mycket om att uppträda, eller snarare inte alls, eftersom jag alltså haft så svår rampfeber i alla år. Hade orsak till det – ett av de bästa botemedlen mot rampfeber är ju att vara väldigt väl förberedd och det var jag sällan. Det blev liksom aldrig tillräckligt med tid, jag prioriterade det väl inte tillräckligt … kort sagt, det var aldrig det som låg i fokus ändå.
Många personer blir konfunderade av min inställning. Roas inte av att uppträda, återupptog spelandet som hobby för bara några år sedan och är vansinnigt ambitiös ändå? Vaffödådå? Ja, för mig är det faktiskt inte särskilt konstigt. Nyligen sa jag till ett av mina barn att spela Bach är lite som att köra datorspel. Man klurar och testar och blir väldigt tillfredsställd när man övervunnit ännu en svårighet. I datorspelet åker man upp någon level, i pianospelet är belöningen lite vacker musik som skimrar omkring en för en stund som en vacker såpbubbla. Det finns en stor tillfredsställelse i att lära sig nya och svåra saker, att märka att man plötsligt behärskar något som tedde sig omöjligt tidigare. Det finns också en tillfredsställelse i sig att utforska vissa musikstycken, att för en stund vandra lite hand i hand med en kompositör och ta del av dennes/dennas tankar och visioner. Man får kanske lite egna idéer som en följd av detta. Ungefär som när man läser och analyserar en riktigt bra bok.

Att spela piano är med andra ord en njutning och en utmaning, ett skapande och ett lärande. Det är som att bestiga berg och efter en lång kamp få ta del av en förtrollande utsikt ihop med känslan av att man har övervunnit något riktigt svårt. Jag kan förstå om man väljer att ha en karriär inom pianospelning, men jag tycker inte att det heller är så konstigt om man inte väljer det. En bergsbestigare kan väl vara ambitiös även om hon ”bara är en amatör”? Vi kan väl fastslå att amatörklättraren kanske får färre övningstillfällen än proffset och därmed kanske måste avstå från de värsta utmaningarna, hittar färre sponsorer och därmed begränsas i både möjligheter och berömmelse, eller kanske klättrar mindre snyggt, men vadå? Utsikten från toppen är ju lika härlig för det.
Vad gäller piano kan man ju sedan föralldel dra till med en del standardursäkter också: man tycker om musiken och man blir definitivt en bättre lyssnare om man själv är lite insatt i konsten. Det är avkopplande … och så vidare. Allt detta är sant och stämmer även in på mig, men jag upplever ändå att det finns en ganska konstig hållning till just pianospel i just Sverige – eller snarare hela Skandinavien.
Vi har ju något som heter Jantelagen, den känner alla till. Alla raljerar över den och ingen gillar den, men konstigt nog underordnar vi oss ändå snällt den till vardags. Inte alltid genom att bua och peka finger åt den som vågar bryta mot buden, men man kan ju alltid höja på ögonbrynen. Och för egen del lägga på sig både glastak och glasväggar som gör att man får ligga lågt, bokstavligt talat. Men hur uppstod Jantelagen? Detta är ju ändå Sverige – ett land som har en jättelång och stolt historia av att inte ha blivit ockuperat under historisk tid, där bönder varit fria och självägande, där vi alltid har älskat vår fria natur och vår allemansrätt. Inget paradis här heller, men är det bristen på yttre förtryck som gjort att vi har valt att pålägga oss ett inre? Är allting alltid relativt?
Och svensken älskar hobbies och föreningsliv. Allt som kan ges prefixet folk- är fint. Folkrörelser och folkligt, ni vet. Så svenskar går på kurser, är med i föreningar och sjunger i körer och bildar band och spelar fotboll ihop. Det är inte så noga hur duktig man är, man får vara med bara man är entusiastisk! Ja, till och med om man inte är det.
Men så piano då. Det är ett soloinstrument, fungerar väldigt bra i större sammanhang också men är ändå ensamt i sitt slag – oftast. Det kan vara en orkester i sig självt, och det är stort och ofta otroligt dyrt jämfört med många andra instrument. En flöjt har man med sig i väskan. En flygel kräver en hel flyttfirma. Måste därtill ofta också underhållas av proffs. Och även om pianot på nybörjarstadiet är det lättaste av allt att pröva på, förutom trummor kanske, har det en otrolig spännvidd. Piano på de högsta nivåerna är verkligen väldigt svårt.
Därmed har det också blivit väldigt mytomspunnet och fått elitstämpel. Paradoxalt nog måste alla musik- och sångstudenter lära sig lite s k brukspiano i sin utbildning. Men ska man bli pianist på riktigt ska man helst ha börjat som fyraåring och ha alldeles speciella talanger. Annars, heter det, ”har man inte en chans”.
Det gnisslar med andra ord rätt mycket om pianospelandets folklighet. Vill du spela lite piano eller kan spela lite piano är det verkligen bara jättebra. Men vill du satsa lite mer ambitiöst är du en udda typ i kungariket Sverige. Vårt väldigt rättvisa och demokratiska utbildningssystem har kanske också en viss betydelse – jag tycker att det är toppen att inkomsten inte ska styra ens chanser att komma in på en utbildning, det är väldigt rätt att det ska vara billigt att studera och att studielån ska vara till för alla. Men en liten nackdel är att våra läroinstitutioner blir väldigt beroende av statliga bidrag och därmed måste man göra ett urval bland dem som får undervisning. Medelålders, halvdana amatörer göre sig alltså icke besvär utan hänvisas snabbt till åskådarbänken. Masterclasser har åldersgränser och krav på utbildningspoäng för att man ens ska få ansöka. Eliten undervisar enbart den blivande eliten … Och ingen ifrågasätter det ens. Med andra ord är ”glasväggen” mellan eliten och åskådarna väldigt stark och det är kanske just därför så många står så främmande inför klassisk musik. Vår jämlikhet har märkligt nog skapat en klyfta som jag tror inte gagnar någon i långa loppet.
Som ett exempel kan jag återge en konversation jag nyligen hamnade i på Facebook /var annars?) där någon undrade hur hon skulle förbättra sitt spel, hon som återupptagit sitt spelande i vuxen ålder. Ett av de entusiastiska förslagen var ”gå med i en pianoklubb!” Jag kunde inte låta bli att raljera lite över det och kommenterade med att ”pianoklubb” inte är något känt begrepp i Sverige åtminstone. Fick det vänliga svaret att jag då borde starta en genast, ”det måste ju ändå finnas många andra intresserade pianoamatörer där du bor?”
Eh. Pianoklubb skulle alltså vara något i stil med en yogagrupp eller ett folkdanslag, där mogen -emellanåt övermogen – ungdom träffas och spelar ihop och för varandra med jämna mellanrum, kort sagt samlas kring sin gemensamma passion. Whataboutthat? Precis, det finns ju inte. Inte i Sverige. Min pianolärare samlade oss elever några gånger hemma hos sig i våras. Det var kanske lite pianoklubb då, men närmare än så kommer vi nog inte. Annars kan jag redan nu höra de generade reaktionerna om man skulle försöka föreslå något sådant: ”jo … men jag är ju inte så duktig … jag är inte redo … jag plinkar ju bara lite för skojs skull …”

Jag hittade i alla fall en pianosommarskola i Sverige i somras. Fick visserligen ta mig hela vägen upp till Piteå, men det var värt besväret. En trevlig vecka var det, men jag kände mig faktiskt lite udda där också. Hade ju bara spelat i några år i vuxen ålder, hade inte studerat på någon högskola eller folkhögskola, jobbade inte med musik på något sätt. De flesta av de vuxna studenterna jag träffade, som glatt presenterade sig som ”amatörer”, erkände så småningom att de till vardags jobbade som musiklärare. Det fanns några få undantag, men de var verkligen inte många.
Undervisningen var dock av väldigt god klass, jag fick med mig mycket värdefullt därifrån. Alla var trevliga, rummet fint, maten god … så jag återkommer till Piteå i framtiden, även om det inte kommer att bli just under 2016 pga annat.
Sedan for jag på nästa pianoskola och det var i Manchester igen. Förra gången var det ohyggligt pirrigt, rentav lite läskigt. Denna gång återkom jag till ett ställe jag kände till och fick återse en lång rad gamla bekanta från förra året. Och lärde känna några nya därtill. Det var återigen en fantastisk vecka, så berikande på alla sätt och så … utmattande. Jag funderade mycket allvarligt på om jag verkligen skulle återvända igen 2016, för jag vill inte nöta ut ens de mest underbara upplevelser. Men nu har jag lite roliga fyrhandsprojekt ihop med en kompis som jag fick där … nja, jag får nog allt åka ändå.Det var ungefär 200 deltagare under vardera kursveckan i Manchester, där jag deltog i den ena. Och hur många skandinaver var där i övrigt? Förra året 0. I år var vi nog hela tre stycken, även om de andra två  i huvudsak höll sig till ”hongkonggänget” som var tämligen stort. Ja, förutom bristen på skandinaver fanns det deltagare från alla möjliga hörn av världen. Det tar två timmar att flyga till Manchester från Kastrup, hur lång tid det tar från Ryssland och USA vet jag inte, men det är säkert längre. Och blandningen var lika imponerande som sist. Yngsta deltagaren var sex år, de äldsta upp mot 80. Diplomstudenter och pianolärare och amatörer av alla nivåer. Fakulteten bestod av kända konsertpianister och erfarna lärare. Ja, jag gillade Chetham’s minst lika mycket i år som förra gången, kände mig lika välkommen. På något sätt var man normal hurdan man än var, och ingen brydde sig om hur ”bra” man var. Det enda som räknades var att man var allmänt tokig i pianospelning, pianomusik och pianon. Vi hade alla våra projekt som vi brann för. Och jag tror faktiskt att alla vann på dessa möten, oavsett om man var ”bäst” eller ”sämst”.

Under de senaste två åren har jag hunnit ha åtta olika pianolärare och alla har gett mig värdefulla lärdomar. Jag vill åtminstone intala mig att jag i någon mån också har kunnat ge något tillbaka till dem, kanske visat dem något om lärandets villkor som de inte sett innan. Undervisning är en dialog, ett utbyte, precis som att en konsert är ett utbyte mellan musiker och åhörare.

 
Sedan hem och besöka Stockholm Piano Festival, som jag redan skrivit om. Och nu på hösten hamnade jag på Aurora Chamber Musics höstfestival i Vänersborg, där den unga ryska pianisten Zlata Cochieva spelade Chopins etyder bättre än vad Zlatan spelar fotboll, om ni förstår vad jag menar. Var alldeles hänförd. (De har dessutom en så väldigt engagerad och passionerad presentatör på de här festivalerna, han är ett nöje att lyssna på bara han.) Och ännu senare hamnade jag i Växjö och lyssnade på Beethovensonater under en hel, lång dag. En väldigt speciell upplevelse. Jag satte mig så nära pianot det gick, för en gångs skull, och var så absorberad av spelet och upplevelsen att det efteråt kändes som om man varit långt borta i en annan värld. Musiken och framförandet av den fick vara det absolut enda som betydde något för en stund. En ganska lång stund, förresten.

 
Ibland blir jag trött på världen och människorna. Folk ljuger, sviker, är idioter, sanningar svänger hit och dit, det som gällde igår är helt fel idag och hur blir det imorgon? Människor är jobbiga, en del går mig verkligen på nerverna emellanåt. Jag har lärt känna folk på Internet som visat sig vara helt fejkade karaktärer, och som därtill har anklagat mig för att vara detsamma. (Och så skriver jag för långt, jag vet. Stackars stackars er.) Maten jag trodde var nyttig visar sig vara förfalskad och fullproppad med hemskheter. Våra politiker går inte att ta på allvar längre. Precis alla åsiktsläger anser sig själva vara ljusets väktare, ingen är det. Ibland vet jag ingenting om någonting, jag blir bara så less på precis allting. Men det blir bättre när jag sitter och lyssnar på några Beethovensonater (eller något annat lika bra, för det finns mer). Musik är musik. Det var musik igår och det är musik imorgon också, den ljuger inte, den bara är. Så när jag lyssnar, eller kanske spelar själv, kan jag tänka ”det här är åtminstone på riktigt”. När jag spelar, flyr jag fejkvärlden och tar tag i verkligheten istället. Det är åtminstone så det känns ibland.

 
Läser en biografi om Beethoven igen. En märklig liten man – uppenbarligen inte något socialt ljus, såg inte särskilt bra ut, slarvade något hemskt med personlig hygien och städning, drabbades av depressioner, sjukdomar och dövhet, troligen orsakade av syfilis, hade ett taskigt privatliv och hävdade själv att han skulle tagit livet av sig tidigt om han inte samtidigt känt det som en plikt att föra fram den musik han hade inom sig. Även hans tillvaro var stundtals fejk – han ville gärna ge intryck av att vara adlig, på grund av prefixet ”van” i hans namn, men hans namn betyder förmodligen snarare ”betodlare”… Han fick i början inte ens uppge sin verkliga ålder, eftersom hans far ville att han skulle framstå som ett underbarn i stil med Mozart, och därför sänkte hans ålder med några år … Hans sista sonat gråter av förtvivlan på sina ställen. Och samtidigt skapade han musik som var så vacker och gripande att man rörs till tårar.
En bra illustration av vilken illusion vår värld kan vara. Beethovens yttre var inte tilltalande, hans sätt var inte särskilt sympatiskt, och ändå hade han all denna skönhet inom sig. Det är tänkvärt. Väldigt tänkvärt.

 
Själv är jag konstig med mitt pianointresse. Konstig och udda i landet Sverige. Det har jag fått höra och det får mig att känna mig ganska ledsen.
Det är kanske snarare Sverige som är konstigt?

Jag är sur. Ja, det är hormonellt, plus att mörkret och gråvädret som börjat gå mig på nerverna. Lite D-vitaminbrist, kanske …? Min dator är trött och laggar. Jag beställde en ny för två månader sedan. Den skulle kommit i november. Fick nytt leveransbesked, den skulle kommit igår. Började klaga, fick veta att jag antingen nu skulle få ett leveransbesked eller också ett nytt besked om nytt leveransdatum. Fick givetvis ingetdera. Mungiporna åker ner på mig.
Och så Facebook. Alltså, Facebook är ju jättebra i vissa situationer. Just nu är det till exempel ett ovärderligt redskap när grundskoleklassen håller på att ordna ihop en liten träff. Det är snart 35 år sedan vi slutade, och vi var en legendarisk klass som jag är stolt över att ha tillhört. Ja, i sådana situationer funkar det bra med Facebook. Det är också bra när man vill ha lite tips på olika event …
Men annars alltså. Jag stänger snart av för gott. Förutom den vanliga smörjan om rykten, förtal och vidrigheter som folk bara ”måste” dela med hela världen, nu kommer ett riktat meddelande till alla er som konsekvent vägrar att svara på personliga meddelanden. Er är jag faktiskt riktigt lack på just nu. Ja, ni vet själva vilka ni är. (Eller snarare, just ni läser väl ändå inte det här, så det är lugnt. Och den som inte känner sig träffad ska inte behöva ta åt sig.) Någon gång ibland missar vi väl alla, tämligen ofta hinner man inte svara på ett meddelande på ögonblicket, det är mänskligt, men det ska inte vara hela tiden. Och vet ni, ursäkter i stil med ”jag är ju så sällan inne på Facebook” håller faktiskt inte alls! Ska man säga samma sak om snigelposten? ”Ja, ursäkta, men jag tömmer faktiskt bara brevlådan en gång i kvartalet och då brukar jag oftast kasta allting i soporna utan att läsa det.” Eller om telefonen? ”Åh, jag såg att du ringde men jag svarar bara i telefonen en gång var tredje vecka, annars skiter jag i det.”
Har man en brevlådefunktion så får man antingen sköta om den med anständiga mellanrum, eller också inaktiverar man den. Svårare än så är det inte. Allt annat är en oförskämdhet mot dem som försöker kontakta en. För det slutar med att man som avsändare sitter där och känner sig påflugen, tjatig och insmickrande eller måste ställa sig frågan vad man har gjort som gör att man förtjänar att bli dissad mest hela tiden.
För övrigt finns det inte en enda person i min vänlista eller gilla-lista på Facebook som är mer eller mindre fin och märkvärdig än jag. Jag tycker om er alla, gläds med era framgångar och lider med era motgångar, men det roar mig alltså inte att känna mig påflugen, tjatig och insmickrande. Sånt har jag inte lust att spilla ett ögonblick till på.
Jag avslutar med att göra ett halvt lappkast och erkänna att jag inte heller i år skickar julkort med snigelpost, men jag brukar ändå försöka få ut en del julhälsningar elektroniskt. Nu ska jag skriva ett annat blogginlägg.

Folk orkar inte läsa mina blogginlägg, ”de är för långa”. Jag tänker något surt. Så jag bloggar inte så mycket som väl alla kan märka – om ni tittar hit, höhö – men det finns ju något som heter dagbok. Den där gamla hederliga varianten ni vet. Inte med lås på längre, utan gömda i datorn med fingeravtrycksinloggning och allt vad man nu kan tänka sig.

Jag har börjat tro på tystnaden igen. Det skrivs för mycket dumheter på nätet helt enkelt. Många som yttrar sig borde faktiskt hålla käft istället – jag kan vara en av dem, vad vet väl jag. Numera är det inte svårt att hitta information om någonting, man får den slängd i ansiktet vare sig man vill det eller ej, men å andra sidan får man nog börja sätta citattecken just runt ordet ”information”. Det går tio lögner och hundra misstolkningar på varje sanning. Så gör som jag, ni som liksom jag inte har något särskilt viktigt att säga! Skriv privat dagbok istället!

Men nu ska jag prata kultur en stund. Jag ska prata om finkultur. Häromdagen pratade jag med en gammal god vän – över nätet förstås, hur annars? – som inte längre bor i Sverige utan längre ner på kontinenten. Vi pratade om musik och konserter. Hen beklagade sig över att Berlinfilharmonikerna skulle uppföra Beethovens 9:a och att hen ”som vanligt” varit för sent ute och därmed inte fått tag i biljetter. Mitt svar: ”gå på konsert i Sverige då istället, för här blir det inte utsålt på en klassisk konsert ens om Gud själv spelar”.

Och just där och då kändes det som om jag bodde i något slags kulturellt ingenmansland. Ja, det ska vara i Sverige som klassiska artister i världsklass får spela för halvtomma salonger, och där publikens medelålder är typ 75 år. Det ska vara i Sverige som man uppfinner ett sådant vansinnigt ord som FINKULTUR och därtill lyckas använda det som ett skällsord.
Ja, smaka på det. Finkultur. Med rätt tonfall blir det rena rama spottloskan. Och vad betyder det då? Jo, ungefär: “obegripligheter som överklassfolket, de där vi hatar, ägnar sig åt enbart för att snobba”. Klassförakt och politisering och okunniga fördomar inramade i ett enda litet ord. Den som först myntade det borde faktiskt skämmas. (Det finns ju faktiskt på engelska också: fine arts. Men då är det ett neutralt eller rentav smickrande uttryck.)
Alltså, jag försöker vara lite mer vidsynt själv. Trots allt lyssnar jag själv på all möjlig slags musik. Samma Spotifylistor som ni andra. Det finns en del genrer som jag har klart svårt för, exempelvis hiphop, men det finns undantag även där. Jag vill inte vara fördomsfull. Och så finns det givetvis en lång, lång rad mycket kända och mycket uppskattade artister som jag verkligen inte begriper mig på. Smaken är olika, ingen kan gilla allt, det får man ju acceptera. Har suttit halva förmiddagen och lyssnat på en viss artist som för närvarande är väldigt i ropet – och jag nämner inte namnet – men vi kan väl säga att jag inte förstår varför. Ju mer jag lyssnar, desto mindre förstår jag faktiskt. Nåja! Det man inte begriper, måste man åtminstone respektera …
Man kan kanske inte påstå att klassisk musik inte respekteras. Vännerna står ut med en ändå, åtminstone när man kommit upp i min ålder. Men lite kan jag ju ana om jag sneglar över axeln. Och så det här ordet då, ”finkultur”. Ja, vi har ju ett ord till, som andas lite av samma slags förakt: ”kulturtant”. (Visste ni att det finns på finska också? Kulttuuritantta.) En kulturtant är en person – måste inte vara en kvinna – som ränner på vartenda finkulturevent som finns enbart för att visa sig fin och bildad. Som fjäskar som en beskäftig höna kring varenda kändis i kulturvärlden och lydigt skrattar det s k litterära skrattet när författare framträder och säger något som kan tolkas som roligt. Det är ett entonigt, fyrstavigt skratt som låter så här: ha-ha-ha-ha.

Jo, detta har jag läst, detta har man raljerat om. Sedan, om man ska släppa alla löjliga fördomar, är det givetvis också så att det är kulturtanterna som bär upp hela kulturlivet, utan dem skulle de flesta kulturarbetare vara arbetslösa … åtminstone i Sverige. Och endast man själv kan avgöra om man går på ett event för att man vill kultursnobba sig eller för att man helt enkelt tycker att det är roligt och givande. För övrigt, att gå på ett event bara för att det är kulturellt är väl inte annorlunda än att gå på en rockfestival bara för själva grejens skull, eller? Vilket gör att rockfestivalbesökare också är en slags kulturtanter, även om de nog skulle sätta ölen i halsen om de läste detta nu.

Men nu har jag i alla fall varit finkulturell. Jag stack iväg på Stockholm Piano Festival i början på september. En riktig höjdare – gräddan av svenska pianoeliten samlad. Totalt 40 pianister, ett pianomaraton som pågick i tio timmar i sträck i Stockholms Konserthus och där inträdet var helt gratis och allting, och sedan en “finalbatalj” i Stora Salen mellan sex stora namn: Tengstrand, Jablonski, Irkha, Pöntinen, Derwinger samt den franske pianisten Béroff. Det var faktiskt rätt mycket folk på pianomaratonet, men så var det ju gratis också, som sagt … emellanåt var kön utanför dörrarna lång. Det fanns däremot rätt många lediga platser på finalbataljen, i varje fall på läktarna. Inte ens i Stockholm, med de allra bästa pianisterna, gick det alltså att skramla ihop så många intresserade en söndagseftermiddag att det blev slagsmål om biljetterna.
Det skrevs en del om pianofestivalen i medierna men givetvis var det inte en enda recensent som orkade ända fram till finalbataljen heller. Inte en enda. Vet ni, jag tycker att detta är så otroligt svagt. Det pratas så mycket om kultur och kulturpolitik, det rycks i bidrag hit och dit och debatteras hej vilt om det är rätt eller inte att sponsra diverse olika evenemang med skattemedel osv. För och emot. Samtidigt vore det ju önskvärt om kulturella evenemang inte bara fanns, utan också betalade sig själva genom att dra till sig tillräckligt stor publik.
Låt se, hur skulle det gå till? Ja, till att börja med kunde ju mediabevakningen vara lite bättre. Inte fan vet jag vad kulturredaktionerna har för sig om helgerna, de har kanske ledigt? Är bortrationaliserade? ”Ingen är ju ändå intresserad”? Så skapar man en självuppfyllande profetia. Finkulturen har förvisso sin lilla nisch, men Gud förbjude att den besudlade det mer folkliga. Gud förbjude att klassisk musik NÅGONSIN spelas i någon annan radiokanal än P2! Ja, det skulle väl vara om någon stackars sommarpratare vågade vara lite djärv, då …
Häromåret satt jag på färjan över Gullmarn och lyssnade på skvalradion, någon av reklamkanalerna, där man, eftersom det var fredag, plötsligt var generösa nog att börja berätta om olika nöjesevenemang som stundade i helgen, på alla möjliga orter och i alla möjliga smaker. Massor med konserter … Ja, rätt gissat, inte en enda klassisk konsert kunde man nämna, trots att jag helt säkert visste att det var en hel del på gång just den helgen. Det är som om man bara förutsätter att reklamradiolyssnarna vägrar att gilla klassisk musik, och möjligen också att klassisk musikälskarna vägrar att lyssna på reklamradiokanaler. Ska vi bara ge upp där och konstatera att så här är det och så ska det förbli? [Plats för föraktfulla gliringar om kulturtanter och överklasskärringar.] Ska staten fortsätta att hålla ”kulturen” under armarna med en massa mer eller mindre rättvist fördelade bidrag, i brist på verkligt intresse från den s k allmänheten?
Hursomhelst, vi som var på de här konserterna hade trevligt. Och trevligast blev det när Per äntrade scenen och spelade Chopins andra sonat i b-moll. Den som har sorgmarschen i tredje satsen, DEN har åtminstone så gott som alla hört. Det är den man brukar spela på prominenta begravningar. När Per spelade den i konserthuset blev det så tyst i publiken att man hade kunnat höra en mus klia sig bakom örat. Det gjorde man nu inte, men vi var många som började torka oss i ögonen lite diskret. Ett verkligt magiskt ögonblick. Det var nog det största pianoögonblicket jag upplevt hittills, och jag har ju hunnit uppleva bra många vid det här laget. Vad tänker man efteråt? Tja, som vanligt tycker man synd om alla som inte var där. Och inte en rad skrevs i tidningen, som sagt. Ytterligare ett framträdande i världsklass, som rörde åhörarna till tårar, som passerade och försvann utan att någon utanför fick veta något. Utan att det blivit trångt på läktarna. Sådana här grejer får inte ens omskrivas i tidningarnas Nöje-sektioner, utan hamnar lite diskret under Kultur istället, den där sektionen som bara kulturtanterna läser. Att lyssna på klassisk musik är med andra ord inget Nöje.

Det är förstås frestande att här ligga till några bittra ord om någon slaskartist med någon överhypad hit som får löjligt mycket uppmärksamhet istället, bara för att folk tror att det som ges mest uppmärksamhet också är bäst, typ, men jag ska avstå. Jag vill som sagt föregå med gott exempel och inte bara respektera andras musiksmak utan också göra ärliga försök att verkligen lyssna och försöka förstå.

På tal om Per Tengstrand, har ju han och Ola Salo i alla fall varit djärva och spännande när de gjort sina gemensamma crossoverkonserter. Per kompar och spelar dessutom Beethoven och lite annat mellan varven, och Ola klämmer i med både visor och opera mellan sina egna rocklåtar och såvitt jag kunnat se har publiken älskat alltihop. En publik som alltså varit en skön blandning av Salofans och Tengstrandfans. (Själv är man ju en blandning i sig.) Det enda som gör mig lite konfunderad är att det inte sker oftare, att inte fler kommit på den här idén.

Ja, det är ju farligt att skriva för långt så nu tar jag en paus. Men jag återkommer snart med del II, den som fortsätter att diskutera både Finkultur och Jante. För problemet handlar ingalunda enbart om hur man får ”den breda allmänheten” att ta till sig även döda mästares musik.

Passerade just en diskussion på Fejan om en retorikkurs för kvinnor. ”För dig som vill ta plats och skapa mer pondus” … åhåhåjaja. Underförstått: för det har du väl inte, du är ju kvinna.

Men kvinnor kan! Jajemän! Så alla kvinnor, sluta upp att känna er värdelösa och förtryckta och otillräckliga. Ni duger visst! Seså!

Plats för förvirrad tystnad. Undrar just om Barack Obama har rådgivare som med jämna mellanrum skuttar fram till honom och hojtar till honom att han visst duger, att han visst platsar i de vita människornas högsta maktsfär, att han inte alls ska känna sig tyngd av sin hudfärg, nejnej, keep up the good job bara så löser det sig nog.
Vi får väl hoppas att det inte är så.

Var och handlade kläder ihop med dottern häromdagen. Dvs det var jag som skulle ha kläder, så vi hamnade på det där som brukar kallas XL-avdelningen, eller ”Generous” eller ”Big Is Beautiful” eller vad det nu brukar heta. Tjockisavdelningen, som vi också säger när vi ska vara ironiska. Det är där jag handlar, för jag är en kvinna med pondus, se. (Det finns kurser för mig också, hur jag ska lyckas ta mindre plats. Mer om det nedan.)

Dottern, som själv är 15 år och smal som en tråd, såg sig omkring och rynkade på näsan åt reklamskyltarna. Plötsligt sa hon: ”Varför är det bara här det står om vackra former? Varför är det bara här det står att man duger? Är inte mina former vackra då, eller?”

Bra fråga. I hennes del av affären, där XS-plaggen hänger, står det minsann inget om att man duger som man är. Nu vet vi ju alla att man visst gör det om man är smal. Det är väl bara det att det redan är underförstått att man duger, så det behövs kanske inte sägas …

Men på tjockisavdelningen behöver man tydligen påminna kunderna om det. ”Okej, vi ser att du har kommit hit, men var inte ledsen, du duger nog egentligen som du är i alla fall.”
Jäpp, det börjar redan vid storleksbeteckningarna. Jag är en X-large, ibland till och med XX-large om de snålat med måtten. Bara det där jävla X-et är en tydlig påminnelse om att jag är lite, ska vi säga, utanför ramarna. Lite onormal sådär. Jag skulle föredra att man bara satte den där siffran på storleken, så kan väl kunden själv få dra slutsatsen om det är i sin ordning att vara en 48:a eller om man är lite för … ja, X-tra.  Jag vill inte få höra att jag har generösa mått, eller plusmått eller att jag är vacker som jag är (trots allt) lika lite som jag vill informeras om att jag visst duger och visst kan trots att jag är kvinna. Eller att jag visst har möjligheter kvar trots att jag närmar mig femtioårsdagen.

Tanken är så god, men det blir så fel ibland. Får jag återknyta till mitt förra inlägg, det om grönsaksodling och politik? Det fick ett ohyggligt genomslag jämfört med mina vanliga inlägg, men så blir det kanske när man nämner detdärpartietnivetvilket som ingen vill veta av, det vi måste ha bort. Och även om jag fick massor med vänlig respons var det nog så att alla inte riktigt fattade vad jag menade.

Det vi fokuserar på är det vi får mer av. Detta är visst inget verklighetsfrånvänt newage-flum, det är precis så världen fungerar.  Och fokuseringen kan göras på olika sätt, men ”bristkonstaterandet” är väldigt vanligt. När man försöker introducera affirmationsbegreppet för folk blir det ju ofta också här missförstånden uppstår. Att sitta och önska fram eller önska bort hjälper inte alls. I båda fallen handlar det om att man konstaterar att verkligheten ser ut så här – ja, då kommer den fortsätta att se ut på det viset, rentav i ännu högre grad än förut. För vi fokuserar på problemet, på frånvaron av Det Som Borde Vara, och resultatet blir mer problem, mer frånvaro.

Förutom ”bristkonstaterandet” kan man också förstärka en svag eller rentav obefintlig sanning genom att påstå sig vilja åtgärda den. (Ni vet, all denna reklam som försöker få en att förstå att läppstift som flyter ut i mungiporna är en olidlig plåga att leva med! För att inte tala om kvällstidningarnas skandalrubriker om senaste ”nakenchocken”. Nakenhet är faktiskt väldigt upprörande. Vi gör en extra stor rubrik om det så att ni säkert fattar det.)  Jag satt en gång på en föreläsning och fick veta att det var korkat av mig att stryka min makes skjortor. Alla skrockade och skrattade och verkade känna sig träffade, medan jag mest skruvade på mig  och kände mig lite dum eftersom min man stryker sina skjortor själv. Våra politiker är väldigt duktiga på att upplysa oss medborgare om hur vi har det, egentligen, om vi nu händelsevis inte har märkt det själva … för tjatar man tillräckligt mycket om sakernas tillstånd, blir de faktiskt verklighet till slut.  Så har vi inga problem kan vi alltid skapa dem. Att skapa något går nämligen alltid bra. Det är icke-skapandet som är omöjligt.

Så jag förstår att jag borde lära mig att ta mer plats, fast samtidigt också mindre plats eftersom jag med min kroppshydda inte kan klämma in mig i ”normala” storlekar. Alltför många gånger har jag blivit förtjust i plagg som hänger framme i skylten, varpå jag strax därpå konstaterat att de inte finns i någon storlek över 40, varpå jag lomar vidare till kaftanerna  i tjockisavdelningen (för oss som DUGER, duh!) … den där i hörnet, ni vet.

Jag skulle faktiskt vilja vara lite mindre, och kanske duga ändå. Men bantning är svårt. Den som fattade min grönsaksodlarliknelse rätt, torde kunna räkna ut varför.

 

Inte ett kålhuvud, men.

Jag är sur. Jag skriver härmed ett politiskt inlägg och jag hoppas att det blir ett undantag.

Det politiska surret ger mig huvudvärk i det här landet. Våra folkvalda och vårt folk slår rekord på rekord i dumskallighet. Alltså, vad är det med er, alla människor? Alla jag känner som annars är så begåvade. Vad håller ni på med?

Det verkar ju lämpligt att börja prata om kålhuvuden här. Varför? Jo, rent konkret – hur odlar man kål? Jag vet hur man gör, för jag har deltagit i ekologisk odling i ett flertal år. Ja, det är med viss ironi jag äntrar tidens anda och börjar med att förklara hur man inte gör:

Om ni går till landet och sliter bort allt ogräs och därtill ordnar protestdemonstrationer (NER MED OGRÄSET!) och bojkotter mot varenda tistel som sticker upp skallen, kommer ni inte att få någon jävla kål för det. Det som händer är att jorden, i bästa fall, lägger sig bar och exponerad och några regnskurar senare växer ogräset frodigare än någonsin eftersom hundra miljoner frön har flugit in från alla håll och fått bästa möjliga fotfäste. Man har slitit hårt för att få ett resultat som faktiskt är sämre än inget. Man har i själva verket odlat ogräs istället för kål.

Enda sättet att få upp kålplantor är att så kålfrön. Ja, detta vet de flesta grönsaksodlare. Det är väl ganska självklart, eller? Sedan måste man ju ta hand om sina små kålplantor också. Man vattnar dem och gödslar dem och rycker bort det ogräs som annars skulle kvävt dem, och sedan lägger man på en fiberduk eller ett nät som hindrar kålfjärilarna att komma till och lägga ägg. Men man struntar i tistlarna som inte är ivägen. Man springer inte omkring med en giftspruta och dödar varenda kålfjäril man ser under denna Guds himmel. Kålfjärilar är ju vackra. Tistlar också, förresten, bara de står på rätt ställe. Med tiden har kålplantorna blivit så stora och stöddiga att de kväver ogräset istället för tvärtom, då behöver man bekymra sig ännu mindre. Och vad gäller mördarsniglar är bästa taktiken faktiskt att odla så mycket kål att ett par sniglar mer eller mindre inte gör någon större skillnad, inte att odla fem kålplantor som kräver fullskaligt snigelkrig för att man inte ska få hela härligheten uppäten på en enda natt.

Tror ni mig när jag säger att jag skriver utifrån erfarenhet nu, och inte bara vackra teorier? Jag vet hur man får en fin kålskörd med minsta möjliga arbetsinsats. Nå, vi behöver inte diskutera detta. Nu ska vi prata politik istället.

Vi har ju fått ett parti i riksdagen som majoriteten av oss inte alls tycker om. Nej, inte jag heller. Det kändes bedrövligt att se valresultatet i år. Ja, jag är också med i den där facebookgruppen, den där ni vet, med en överkorsad blomma på. Just nu funderar jag dock på vad poängen är med detta.

Vad jag däremot inte kan förstå är hur vuxna människor, som säkert tycker att ovanstående resonemang om kålodling verkar helt korrekt, kan tappa huvudet och omdömet så fullständigt vad gäller politik. Alla verkar tro att vi får en jättebra regering och klok politik här i landet bara genom att bekämpa rasismen. Eller vad man nu ska bekämpa. Man försöker numera vinna val genom att gå på motståndarnas möten och köra ryggen-mot-demonstrationer för att markera hur mycket man avskyr deras budskap. Va? Och om ni inte har märkt det så har två veckor gått sedan valet och våra nya regeringsbildare sitter fortfarande och förhandlar med varandra om vilken politik man egentligen ska föra nu när man blir regering. Det var ju inte så viktigt att ha sådant klart före valet så att väljarna visste vad de röstade på, eller? Och visst kan ni ju hävda att det lyckades, för man ”vann” ju valet ändå, men tittar ni på siffrorna så gick det faktiskt inte särskilt bra för vare sig S eller MP. Folk var missnöjda med alliansen – som minsann inte heller pratat alltför mycket om sin egen politik sista året – och röstade på rödgrönt för att ”få bort alliansen”. Eller också på SD.
Så dumheten breder ut sig.

Grönsaksodlarfilosofin har med andra ord inte slagit rot särskilt bra, ursäkta vitsen. Det har lagt sig en märklig handlingsförlamning över hela det svenska politiska livet – om det inte gäller att bekämpa SD förstås. Då minsann. Idag möts jag på Internet av en bild på en vänsterpartist som har en T-shirt med texten ”SD = rasister” och en annan vänsterpartist som stolt har skrivit någon slags protestgrej på handen. Fjortisar? Näh, våra nya folkvalda representanter i svenska riksdagen. De som har röstats fram att bestämma över detta land under de närmaste fyra åren. Och en moderat, tillika förra partisekreteraren, var också tvungen att vara omogen och publicerade därför en bild på sin sönderrivna Björn Söder-valsedel. Nya stilen i riksdagen! Så pinsamheter har ingen tydlig politisk färg, även om vi väldigt gärna vill tro det. Jag förväntar mig mer av de som ska styra det här landet. Jag efterlyser professionalitet och inte någon jävla flamsig lekstuga där man ska föra sin politik via T-shirtar och Instagram. Vad får vi härnäst – frukostbilder? Motioner om Melodifestivalen? Vem är riksdagens sexigaste babe?

Åkesson twittrar skadeglatt ”nu vet vi att V inte tycker om SD”. Och SD vann väl ytterligare några sympatisörer på kuppen, de har mycket att fira nuförtiden. Deras motståndare faller i högar på eget grepp. Det är klumpigt, det är omoget och det är framför allt extremt dumt. Taktiken att högljutt protestera, demonstrera och markera mot SD i alla tonarter har redan prövats. Resultatet blev inte det önskade. Nå, varför fortsätter man då på samma sätt? Det fungerar ju inte! Man odlar som sagt inte kål genom att slåss mot ogräset, för det kommer inte kål för det. Man vinner inte fotbollsmatcher genom att sparka benen av motståndarna. Man blir ingen bra pianist genom att undvika att spela fel. Man får kål genom att sätta kålplantor och göra dem starkare än ogräset, och man vinner fotbollsmatcher genom att göra fler mål än det andra laget. Man skapar vacker musik genom att känna den inom sig.

Och man vinner politiska fajter genom att presentera en bättre och mer konstruktiv politik än motståndarna! Genom att synas och höras mest och ha bäst saker att säga, inte genom att rikta varenda befintlig strålkastare mot det där partiet man helst vill ska försvinna …

Ja, jag tror på lagen om attraktion. Även i detta fall gör jag det. Allt ljus på SD, och si, SD växer. Konstigt, eller? Man har själv ett parti som är tomt på idéer och visioner, om det inte gäller att ”bekämpa” något förstås, och så blir man förvånad över att folk röstar på något annat. Det ska man kanske inte bli.  Numera är vi inte längre för frihet och jämlikhet. Vi är mot rasism. Vi har inga vackra visioner längre, utan vi ska bara bekämpa mardrömsvisionerna. Det största politiska visionen tycks ha blivit ”inga sverigedemokrater i riksdagen mer”. Tomma tunnor …

Nu vet jag vad vissa av er nog vill säga: Men är det inte farligt att osynliggöra problemen?

Då svarar jag: Antingen synliggör man problemen, eller också visionerna. Det är ju bara att välja.

 

(Och för den som inte kan leva utan snuttefilten Bekämpning, kommer här mitt viktigaste skäl till varför jag inte tycker att Sverigedemokraterna är bra:
Deras föreslagna invandringspolitik är varken human eller smart. Vad tjänar Sverige på, globalt sett, att inte föra en human politik? Bättre anseende? Mer kompetenta, företagsamma personer till det här landet? Ett land utan en kompetent och produktiv befolkning är inte mycket till land. Man tror att det ska bli fler jobb om man gör befolkningen mindre. Vidare tänker man sig att få ner kriminaliteten genom att införa hårdare straff. Man tror att ekonomin ska bli bättre genom att man för en isolationistisk politik, en idé som redan tidigare har testats och förkastats. Så, SD, era odlingsmetoder ger jag verkligen inte heller något för. Partiet lider av stor brist på kunnigt och välutbildad folk.)

 

Bildbeviset

Ja, jag har börjat kolla på Beethovens första sonat, op 2, f-moll. Den här bilden tog jag en sen kväll på Chethams när jag satt i mitt lilla övningsrum och njöt av att vara ensam med pianot … och datorn … och gamle Pelle Piano, som gjort en sån himla bra videoinstruktion till hur man spelar första satsen i denna sonat. Det var som att få lärarledd undervisning direkt där på plats, även om man inte kunde ha någon dialog. Nä, det gjorde inget. Det var snarare väldigt vilsamt.

DSC_0314

Alltså, inte så att det var något fel på de lärare jag hade där på plats. De var snarare utmärkta. Jag gick igenom Beethovens Rondo ihop med en liten gubbe som körde gamla skolan, det blev väldigt mycket Hanon och hårda tragglingar med svåra avsnitt (enligt principen ”testa varenda rytmvariation som finns och några till”), men det gav resultat. Hans beröm var förvisso inte av det översvallande slaget – det han slutligen kunde klämma ur sig var ett lugnt ”well, it is a bit better now”. Men okej då.

Men efter ett antal dagar när man varit socialt intensiv både på lektioner och vid måltider var det som sagt skönt att kunna koppla av lite. Sitta där ensam i rummet och låta timmen bli jättesen utan att det gjorde något, och avnjuta Pers otroligt detaljerade genomgång av åtta takter … Finessen var att man sedan inte bara kände sig väldigt självsäker på hur man kan ta sig an den här sonatsatsen, utan också fick en inblick i hur man jobbar när man verkligen jobbar seriöst. Det är alltid befriande att veta att det finns en botten till. Ett ”aha, är det så här man gör?” Jag kan ta det här med mig till andra stycken, det vet jag.

Pers video finns på Vimeo, på ”World of Beethoven”. Gå dit och kolla, vetja. Vill man ha lite expertguidning är man ju tokig om man låter bli.

På tal om sena timmar fick vi en tillsägelse en morgon om att det inte var tillåtet att börja öva före klockan sex. Tydligen hade några entusiaster tassat in i övningssalarna redan vid halvfemtiden … om de nu inte råkat glömma sig kvar under natten istället, vem vet? Nå, det var inte jag. Jag föredrog att sova mellan midnatt och 0700 …

Fast jag måste ju faktiskt berätta vad jag gjorde i somras. Det var så fantastiskt, och det var ju en sådan där självklar grej att skriva om på en blogg, men jag hann inte. Jag åkte till England, bodde på internatskola i en vecka och ägnade mig åt piano, piano och inget annat än piano hela tiden.

Men jag tror att det började redan för ett år sedan. Jag läste ett inlägg på en annan blogg, en engelsk, om en ”piano summer school” och jag blev lite inspirerad och nyfiken och började söka … Har sökt på pianoläger i Sverige också, men det är minst sagt ont om dem. Ja, om du är äldre än 17 år alltså, och därtill inte besitter extraordinära talanger och kunskaper. I England visade sig läget vara något bättre, och snart hittade jag en kurs som verkade passa mig: Chetham’s i Manchester. De skröt med att de passade ”alla”, även gamla knackiga amatörer. Jag snokade lite och fann att de verkade ha väldigt många årligen återkommande elever och det verkade ju båda gott.
Anmälningarna för sommaren 2014 öppnade i januari och jag gick där och var ännaklämd, men när jag pratat lite med A. som sa ”men vadå, självklart ska du ta chansen” gjorde jag det. Alltså, anmälde mig till en vecka.
Därnäst skrek jag en stund, ett oherregudvadharjaggjort. Det gick upp för mig att jag aldrig någonsin har rest utomlands helt ensam förr. England hade jag för övrigt inte besökt sedan språkresan 1983 … Ja, nog för att det var på tiden. Nog för att det verkade vara otroligt idiotiskt att inte använda denna alldeles lysande möjlighet, men det kändes ju lite i magen ändå.

Och så blev ju inte sommaren riktigt som man velat. Kursen var i augusti, och i slutet av juni satt jag och grät för att jag hade fått sån svår artros i knäet igen att jag i flera veckor bokstavligen satt fången i mitt eget hem. Kunde inte gå och kunde inte sitta i en bil heller, jag kom inte längre än ut i trädgården. Inflammationerna kröp runt i hela benet, smärtorna höll mig vaken om nätterna, jag vräkte i mig tabletter. Att ge sig ut på flygresor under sådana omständigheter var ju inte ens att tänka på.

Men jag hann repa mig såpass att jag faktiskt kom iväg ändå. Halt och klumpig som bara den, men jag kom iväg. Sista veckan nojjade jag för fullt över transfern och fick för mig att min resväska skulle komma på avvägar. Nå, det gjorde den inte. Varken jag eller väskan kom bort. Allt klaffade ganska precis som det var tänkt, förutom att jag de två sista dagarna på kursen fick ett återfall av benvärken och fick börja åka hiss istället för att ta trapporna, men vafan. Det fanns andra deltagare som haltade värre än jag.

Att någon gång i livet få bo på en äkta internatskola, få full service vad gäller matlagning och andra praktiska fjuttigheter och i övrigt få ägna sig till etthundra procent åt … det där man nu skulle göra … har varit en dröm för mig i över 30 år. Jag trodde ju att man skulle kunna koncentrera sig bra när man började på högskolan i Linköping. Icke då. Levande livet med alla dess krångligheter trängde sig på med buller och bång. Det kom att handla om så mycket mer än studier. Och bullret och bånget har fortsatt sedan dess, de senaste åren med orkanstyrka.

Men Chetham’s visade sig vara exakt det jag hoppats vara. Jag lämnade inte skolområdet på hela veckan. Hann inte, orkade inte, kände inte för det. Jag ägnade mig åt piano, från tidig morgon till mycket sena kvällen. Spelade, lyssnade, lärde, pratade, spelade ännu mer. Hade lektioner, gick på workshops, gick på konserter, övade, övade, övade. Det var som en saga. En mycket utmattande sådan, men härligt var det.

DSC_0340

 

Varje kväll var det framträdanden. Den här bilden tog jag en av de sista kvällarna, när vi gästades av gruppen ”Piano Circus”, vilken som synes spelar på sex pianon på en gång. Märklig, suggestiv musik, men mycket intressant förstås. Vad som dock är ännu intressantare är att varenda person som syns på denna bild är en pianotok precis som jag. Alla, från de små barnen som fick ha egen fröken, till de gamla damerna och farbröderna som måste ha varit upp mot 80.

 

DSC_0346

Så här satt vi, närmare 200 personer, och hade detta gemensamt att vi älskar att spela piano och att lyssna på piano. Det fanns en del underbarn förstås. Och hyperambitiösa pianostudenter med examen Blablaflott i sikte, och några som studerade komposition, och aktiva pianolärare, och proffs, och nybörjare, och medelålders amatörer som jag. Det var precis som de sagt i marknadsföringen, alla var faktiskt lika välkomna. Att få åka på den här typen av semester, där man jobbar halvt ihjäl sig med något som man verkligen brinner för (och kan glömma allt annat för ett slag) och umgås med folk som brinner lika mycket som man själv – det var verkligen fantastiskt. Det blir så mycket energi i luften att det dallrar omkring en, och det är enbart positivt.

Det enda som förundrade mig lite var att jag var den enda skandinaven. Det kom folk ända bortifrån Australien och Singapore och Ryssland, men jag var den enda från just skandinaviska delen av världen. Man kunde ju fråga sig varför, men jag antar att det beror på bristande information, helt enkelt. Jag vill härmed gärna göra lite reklam för denna typ av sommarläger för det var som sagt otroligt kul och utvecklande.
De första dygnen stod jag visserligen som ett hjälplöst fån varje gång någon öppnade munnen och sa något, för jag fattade inte ett skit. När man som jag jobbar som översättare är det lite extra pinsamt, men hjärnan behövde helt enkelt vänja sig vid ljuden. Några dagar senare talade alla fullt begripligt och jag började tänka på engelska. Så rent yrkesmässigt var ju resan också mycket givande (men oroa er inte, snälla Skatteverket, jag tar inte upp den i deklarationen). Det var inte ens särskilt dyrt med tanke på allt man fick för pengarna. Som semester betraktat var det rena drömmen, även om man fick många anledningar att flina åt skylthysterin.

DSC_0344 DSC_0343

Ja, det här gör jag om!

Harry Potter var också där, förresten. Eller, det var nog inte han när jag tänker efter, bara en som var väldigt lik … Och skolan såg väl inte ut som Hogwarts helt och hållet, men på området ligger ändock det äldsta offentliga biblioteket i engelskspråkiga världen, Chetham’s Library som byggdes redan på 1400-talet … Och att besöka det var ju förstås ett måste.

DSC_0325

 

DSC_0330Här kan man tala om atmosfär. På vägen in till biblioteket passerar man förresten denna nedsuttna lilla fönstersmyg där ”några generationer” studenter har tagit vilopauser under de senaste 600 åren. Lite tänkvärt, måste jag säga.

DSC_0336

DSC_0316

Men detta var skolans allra äldsta delar. Vi höll annars huvudsakligen till i betydligt modernare lokaler där det drällde av fina instrument. En kväll smet jag ner i en av konsertsalarna och testade Steinwayflygeln som stod där. Tänkte bara plinka i några minuter men blev sittande i en timme och lyssnade på en fantastiskt mjuk och melodisk pianoröst. Efter det kunde man gå och lägga sig med ett fånigt och förälskat leende på läpparna … Annars var det detta som var en min egen pianokompis under veckan, i ett typiskt övningsrum.

 

DSC_0312

 

 

Vad var då roligast under veckan? Mötet med Steinway i konsertsalen? Stumfilmskvällen där vi alla fick sitta och garva till Charlie Chaplin och höra ljuvlig pianomusik samtidigt? Eller kanske rentav kurserna i improvisation och komposition där jag, jaaag, fick sitta och jamma ihop med några andra pianister?  Svårt att säga. Ska jag säga något negativt om England så är det väl att engelsmän dels är urusla på att göra pommes, dels tycks ha bestämt sig för att toalettdörrar ska gå INÅT. (Jäpp, även på flygplatsen där man desperat ska försöka klämma in sig själv i ett toabås ihop med resväskan …) Och så har de ett lustigt sätt att bygga sina städer. Här i Sverige river vi fallfärdiga hus och omskapar hela kvarteret när vi ändå är igång. I England bygger man ogenerat något nytt och hypermodernt vägg i vägg med något ruckel från sextiotalet, med en sällsynt vacker kyrka från 1600-talet på andra sidan så att allt blir en enda röra. Det är snurrigt, fast charmigt också på sitt sätt. Inte riktigt som hemma. Och så kör de på fel sida vägen, som bekant …

 

Innan jag klev in på skolan och lät mig uppslukas av pianots ljuva värld, passade jag på att besöka nyöppnade National Football Museum som låg blott ett stenkast från Chetham’s. Där var det en annan sorts hängivenhet … men ungefär lika fascinerande. Och det var mycket Manchester United förstås, och en hel specialutställning om George Best. Kärleken till sporten var kompakt inne i den märkvärdiga byggnaden. Och mitt i all flåshurtig Beckham- och Best-dyrkan saknades visst inte perspektiv:

DSC_0309 DSC_0308

 

Det var också intressant att läsa om fotbollsklubbarnas historia, hur en del har bildats som kyrkoförsamlingslag, på pubar, fabriker, i bostadskvarter …  Visste ni t ex att Arsenal var en klubb som uppstod på en vapenfabrik? Kunde man inte tro, va!

Men lite fundersam blev jag ändå när jag läste citat från olika kända engelska fotbollsspelare, om hur de växte upp och sånt där. De var ”underbarn” allihop, som började spela när de var typ tre år. Lite som pianovärlden, alltså. Min fråga är fortfarande var de där sena talangerna tog vägen, de där som inte började blomma förrän långt upp i tonåren. Blev det något av dem? Tydligen inte. Är det rentav så att de inte finns, eller saknas det verktyg för att fånga upp även dem?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.