Min jättehemliga dagbok på nätet

Arkiv för september, 2014

Inte ett kålhuvud, men.

Jag är sur. Jag skriver härmed ett politiskt inlägg och jag hoppas att det blir ett undantag.

Det politiska surret ger mig huvudvärk i det här landet. Våra folkvalda och vårt folk slår rekord på rekord i dumskallighet. Alltså, vad är det med er, alla människor? Alla jag känner som annars är så begåvade. Vad håller ni på med?

Det verkar ju lämpligt att börja prata om kålhuvuden här. Varför? Jo, rent konkret – hur odlar man kål? Jag vet hur man gör, för jag har deltagit i ekologisk odling i ett flertal år. Ja, det är med viss ironi jag äntrar tidens anda och börjar med att förklara hur man inte gör:

Om ni går till landet och sliter bort allt ogräs och därtill ordnar protestdemonstrationer (NER MED OGRÄSET!) och bojkotter mot varenda tistel som sticker upp skallen, kommer ni inte att få någon jävla kål för det. Det som händer är att jorden, i bästa fall, lägger sig bar och exponerad och några regnskurar senare växer ogräset frodigare än någonsin eftersom hundra miljoner frön har flugit in från alla håll och fått bästa möjliga fotfäste. Man har slitit hårt för att få ett resultat som faktiskt är sämre än inget. Man har i själva verket odlat ogräs istället för kål.

Enda sättet att få upp kålplantor är att så kålfrön. Ja, detta vet de flesta grönsaksodlare. Det är väl ganska självklart, eller? Sedan måste man ju ta hand om sina små kålplantor också. Man vattnar dem och gödslar dem och rycker bort det ogräs som annars skulle kvävt dem, och sedan lägger man på en fiberduk eller ett nät som hindrar kålfjärilarna att komma till och lägga ägg. Men man struntar i tistlarna som inte är ivägen. Man springer inte omkring med en giftspruta och dödar varenda kålfjäril man ser under denna Guds himmel. Kålfjärilar är ju vackra. Tistlar också, förresten, bara de står på rätt ställe. Med tiden har kålplantorna blivit så stora och stöddiga att de kväver ogräset istället för tvärtom, då behöver man bekymra sig ännu mindre. Och vad gäller mördarsniglar är bästa taktiken faktiskt att odla så mycket kål att ett par sniglar mer eller mindre inte gör någon större skillnad, inte att odla fem kålplantor som kräver fullskaligt snigelkrig för att man inte ska få hela härligheten uppäten på en enda natt.

Tror ni mig när jag säger att jag skriver utifrån erfarenhet nu, och inte bara vackra teorier? Jag vet hur man får en fin kålskörd med minsta möjliga arbetsinsats. Nå, vi behöver inte diskutera detta. Nu ska vi prata politik istället.

Vi har ju fått ett parti i riksdagen som majoriteten av oss inte alls tycker om. Nej, inte jag heller. Det kändes bedrövligt att se valresultatet i år. Ja, jag är också med i den där facebookgruppen, den där ni vet, med en överkorsad blomma på. Just nu funderar jag dock på vad poängen är med detta.

Vad jag däremot inte kan förstå är hur vuxna människor, som säkert tycker att ovanstående resonemang om kålodling verkar helt korrekt, kan tappa huvudet och omdömet så fullständigt vad gäller politik. Alla verkar tro att vi får en jättebra regering och klok politik här i landet bara genom att bekämpa rasismen. Eller vad man nu ska bekämpa. Man försöker numera vinna val genom att gå på motståndarnas möten och köra ryggen-mot-demonstrationer för att markera hur mycket man avskyr deras budskap. Va? Och om ni inte har märkt det så har två veckor gått sedan valet och våra nya regeringsbildare sitter fortfarande och förhandlar med varandra om vilken politik man egentligen ska föra nu när man blir regering. Det var ju inte så viktigt att ha sådant klart före valet så att väljarna visste vad de röstade på, eller? Och visst kan ni ju hävda att det lyckades, för man ”vann” ju valet ändå, men tittar ni på siffrorna så gick det faktiskt inte särskilt bra för vare sig S eller MP. Folk var missnöjda med alliansen – som minsann inte heller pratat alltför mycket om sin egen politik sista året – och röstade på rödgrönt för att ”få bort alliansen”. Eller också på SD.
Så dumheten breder ut sig.

Grönsaksodlarfilosofin har med andra ord inte slagit rot särskilt bra, ursäkta vitsen. Det har lagt sig en märklig handlingsförlamning över hela det svenska politiska livet – om det inte gäller att bekämpa SD förstås. Då minsann. Idag möts jag på Internet av en bild på en vänsterpartist som har en T-shirt med texten ”SD = rasister” och en annan vänsterpartist som stolt har skrivit någon slags protestgrej på handen. Fjortisar? Näh, våra nya folkvalda representanter i svenska riksdagen. De som har röstats fram att bestämma över detta land under de närmaste fyra åren. Och en moderat, tillika förra partisekreteraren, var också tvungen att vara omogen och publicerade därför en bild på sin sönderrivna Björn Söder-valsedel. Nya stilen i riksdagen! Så pinsamheter har ingen tydlig politisk färg, även om vi väldigt gärna vill tro det. Jag förväntar mig mer av de som ska styra det här landet. Jag efterlyser professionalitet och inte någon jävla flamsig lekstuga där man ska föra sin politik via T-shirtar och Instagram. Vad får vi härnäst – frukostbilder? Motioner om Melodifestivalen? Vem är riksdagens sexigaste babe?

Åkesson twittrar skadeglatt ”nu vet vi att V inte tycker om SD”. Och SD vann väl ytterligare några sympatisörer på kuppen, de har mycket att fira nuförtiden. Deras motståndare faller i högar på eget grepp. Det är klumpigt, det är omoget och det är framför allt extremt dumt. Taktiken att högljutt protestera, demonstrera och markera mot SD i alla tonarter har redan prövats. Resultatet blev inte det önskade. Nå, varför fortsätter man då på samma sätt? Det fungerar ju inte! Man odlar som sagt inte kål genom att slåss mot ogräset, för det kommer inte kål för det. Man vinner inte fotbollsmatcher genom att sparka benen av motståndarna. Man blir ingen bra pianist genom att undvika att spela fel. Man får kål genom att sätta kålplantor och göra dem starkare än ogräset, och man vinner fotbollsmatcher genom att göra fler mål än det andra laget. Man skapar vacker musik genom att känna den inom sig.

Och man vinner politiska fajter genom att presentera en bättre och mer konstruktiv politik än motståndarna! Genom att synas och höras mest och ha bäst saker att säga, inte genom att rikta varenda befintlig strålkastare mot det där partiet man helst vill ska försvinna …

Ja, jag tror på lagen om attraktion. Även i detta fall gör jag det. Allt ljus på SD, och si, SD växer. Konstigt, eller? Man har själv ett parti som är tomt på idéer och visioner, om det inte gäller att ”bekämpa” något förstås, och så blir man förvånad över att folk röstar på något annat. Det ska man kanske inte bli.  Numera är vi inte längre för frihet och jämlikhet. Vi är mot rasism. Vi har inga vackra visioner längre, utan vi ska bara bekämpa mardrömsvisionerna. Det största politiska visionen tycks ha blivit ”inga sverigedemokrater i riksdagen mer”. Tomma tunnor …

Nu vet jag vad vissa av er nog vill säga: Men är det inte farligt att osynliggöra problemen?

Då svarar jag: Antingen synliggör man problemen, eller också visionerna. Det är ju bara att välja.

 

(Och för den som inte kan leva utan snuttefilten Bekämpning, kommer här mitt viktigaste skäl till varför jag inte tycker att Sverigedemokraterna är bra:
Deras föreslagna invandringspolitik är varken human eller smart. Vad tjänar Sverige på, globalt sett, att inte föra en human politik? Bättre anseende? Mer kompetenta, företagsamma personer till det här landet? Ett land utan en kompetent och produktiv befolkning är inte mycket till land. Man tror att det ska bli fler jobb om man gör befolkningen mindre. Vidare tänker man sig att få ner kriminaliteten genom att införa hårdare straff. Man tror att ekonomin ska bli bättre genom att man för en isolationistisk politik, en idé som redan tidigare har testats och förkastats. Så, SD, era odlingsmetoder ger jag verkligen inte heller något för. Partiet lider av stor brist på kunnigt och välutbildad folk.)

 

Bildbeviset

Ja, jag har börjat kolla på Beethovens första sonat, op 2, f-moll. Den här bilden tog jag en sen kväll på Chethams när jag satt i mitt lilla övningsrum och njöt av att vara ensam med pianot … och datorn … och gamle Pelle Piano, som gjort en sån himla bra videoinstruktion till hur man spelar första satsen i denna sonat. Det var som att få lärarledd undervisning direkt där på plats, även om man inte kunde ha någon dialog. Nä, det gjorde inget. Det var snarare väldigt vilsamt.

DSC_0314

Alltså, inte så att det var något fel på de lärare jag hade där på plats. De var snarare utmärkta. Jag gick igenom Beethovens Rondo ihop med en liten gubbe som körde gamla skolan, det blev väldigt mycket Hanon och hårda tragglingar med svåra avsnitt (enligt principen ”testa varenda rytmvariation som finns och några till”), men det gav resultat. Hans beröm var förvisso inte av det översvallande slaget – det han slutligen kunde klämma ur sig var ett lugnt ”well, it is a bit better now”. Men okej då.

Men efter ett antal dagar när man varit socialt intensiv både på lektioner och vid måltider var det som sagt skönt att kunna koppla av lite. Sitta där ensam i rummet och låta timmen bli jättesen utan att det gjorde något, och avnjuta Pers otroligt detaljerade genomgång av åtta takter … Finessen var att man sedan inte bara kände sig väldigt självsäker på hur man kan ta sig an den här sonatsatsen, utan också fick en inblick i hur man jobbar när man verkligen jobbar seriöst. Det är alltid befriande att veta att det finns en botten till. Ett ”aha, är det så här man gör?” Jag kan ta det här med mig till andra stycken, det vet jag.

Pers video finns på Vimeo, på ”World of Beethoven”. Gå dit och kolla, vetja. Vill man ha lite expertguidning är man ju tokig om man låter bli.

På tal om sena timmar fick vi en tillsägelse en morgon om att det inte var tillåtet att börja öva före klockan sex. Tydligen hade några entusiaster tassat in i övningssalarna redan vid halvfemtiden … om de nu inte råkat glömma sig kvar under natten istället, vem vet? Nå, det var inte jag. Jag föredrog att sova mellan midnatt och 0700 …

Jag åkte ju till England också

Fast jag måste ju faktiskt berätta vad jag gjorde i somras. Det var så fantastiskt, och det var ju en sådan där självklar grej att skriva om på en blogg, men jag hann inte. Jag åkte till England, bodde på internatskola i en vecka och ägnade mig åt piano, piano och inget annat än piano hela tiden.

Men jag tror att det började redan för ett år sedan. Jag läste ett inlägg på en annan blogg, en engelsk, om en ”piano summer school” och jag blev lite inspirerad och nyfiken och började söka … Har sökt på pianoläger i Sverige också, men det är minst sagt ont om dem. Ja, om du är äldre än 17 år alltså, och därtill inte besitter extraordinära talanger och kunskaper. I England visade sig läget vara något bättre, och snart hittade jag en kurs som verkade passa mig: Chetham’s i Manchester. De skröt med att de passade ”alla”, även gamla knackiga amatörer. Jag snokade lite och fann att de verkade ha väldigt många årligen återkommande elever och det verkade ju båda gott.
Anmälningarna för sommaren 2014 öppnade i januari och jag gick där och var ännaklämd, men när jag pratat lite med A. som sa ”men vadå, självklart ska du ta chansen” gjorde jag det. Alltså, anmälde mig till en vecka.
Därnäst skrek jag en stund, ett oherregudvadharjaggjort. Det gick upp för mig att jag aldrig någonsin har rest utomlands helt ensam förr. England hade jag för övrigt inte besökt sedan språkresan 1983 … Ja, nog för att det var på tiden. Nog för att det verkade vara otroligt idiotiskt att inte använda denna alldeles lysande möjlighet, men det kändes ju lite i magen ändå.

Och så blev ju inte sommaren riktigt som man velat. Kursen var i augusti, och i slutet av juni satt jag och grät för att jag hade fått sån svår artros i knäet igen att jag i flera veckor bokstavligen satt fången i mitt eget hem. Kunde inte gå och kunde inte sitta i en bil heller, jag kom inte längre än ut i trädgården. Inflammationerna kröp runt i hela benet, smärtorna höll mig vaken om nätterna, jag vräkte i mig tabletter. Att ge sig ut på flygresor under sådana omständigheter var ju inte ens att tänka på.

Men jag hann repa mig såpass att jag faktiskt kom iväg ändå. Halt och klumpig som bara den, men jag kom iväg. Sista veckan nojjade jag för fullt över transfern och fick för mig att min resväska skulle komma på avvägar. Nå, det gjorde den inte. Varken jag eller väskan kom bort. Allt klaffade ganska precis som det var tänkt, förutom att jag de två sista dagarna på kursen fick ett återfall av benvärken och fick börja åka hiss istället för att ta trapporna, men vafan. Det fanns andra deltagare som haltade värre än jag.

Att någon gång i livet få bo på en äkta internatskola, få full service vad gäller matlagning och andra praktiska fjuttigheter och i övrigt få ägna sig till etthundra procent åt … det där man nu skulle göra … har varit en dröm för mig i över 30 år. Jag trodde ju att man skulle kunna koncentrera sig bra när man började på högskolan i Linköping. Icke då. Levande livet med alla dess krångligheter trängde sig på med buller och bång. Det kom att handla om så mycket mer än studier. Och bullret och bånget har fortsatt sedan dess, de senaste åren med orkanstyrka.

Men Chetham’s visade sig vara exakt det jag hoppats vara. Jag lämnade inte skolområdet på hela veckan. Hann inte, orkade inte, kände inte för det. Jag ägnade mig åt piano, från tidig morgon till mycket sena kvällen. Spelade, lyssnade, lärde, pratade, spelade ännu mer. Hade lektioner, gick på workshops, gick på konserter, övade, övade, övade. Det var som en saga. En mycket utmattande sådan, men härligt var det.

DSC_0340

 

Varje kväll var det framträdanden. Den här bilden tog jag en av de sista kvällarna, när vi gästades av gruppen ”Piano Circus”, vilken som synes spelar på sex pianon på en gång. Märklig, suggestiv musik, men mycket intressant förstås. Vad som dock är ännu intressantare är att varenda person som syns på denna bild är en pianotok precis som jag. Alla, från de små barnen som fick ha egen fröken, till de gamla damerna och farbröderna som måste ha varit upp mot 80.

 

DSC_0346

Så här satt vi, närmare 200 personer, och hade detta gemensamt att vi älskar att spela piano och att lyssna på piano. Det fanns en del underbarn förstås. Och hyperambitiösa pianostudenter med examen Blablaflott i sikte, och några som studerade komposition, och aktiva pianolärare, och proffs, och nybörjare, och medelålders amatörer som jag. Det var precis som de sagt i marknadsföringen, alla var faktiskt lika välkomna. Att få åka på den här typen av semester, där man jobbar halvt ihjäl sig med något som man verkligen brinner för (och kan glömma allt annat för ett slag) och umgås med folk som brinner lika mycket som man själv – det var verkligen fantastiskt. Det blir så mycket energi i luften att det dallrar omkring en, och det är enbart positivt.

Det enda som förundrade mig lite var att jag var den enda skandinaven. Det kom folk ända bortifrån Australien och Singapore och Ryssland, men jag var den enda från just skandinaviska delen av världen. Man kunde ju fråga sig varför, men jag antar att det beror på bristande information, helt enkelt. Jag vill härmed gärna göra lite reklam för denna typ av sommarläger för det var som sagt otroligt kul och utvecklande.
De första dygnen stod jag visserligen som ett hjälplöst fån varje gång någon öppnade munnen och sa något, för jag fattade inte ett skit. När man som jag jobbar som översättare är det lite extra pinsamt, men hjärnan behövde helt enkelt vänja sig vid ljuden. Några dagar senare talade alla fullt begripligt och jag började tänka på engelska. Så rent yrkesmässigt var ju resan också mycket givande (men oroa er inte, snälla Skatteverket, jag tar inte upp den i deklarationen). Det var inte ens särskilt dyrt med tanke på allt man fick för pengarna. Som semester betraktat var det rena drömmen, även om man fick många anledningar att flina åt skylthysterin.

DSC_0344 DSC_0343

Ja, det här gör jag om!

Harry Potter var också där, förresten. Eller, det var nog inte han när jag tänker efter, bara en som var väldigt lik … Och skolan såg väl inte ut som Hogwarts helt och hållet, men på området ligger ändock det äldsta offentliga biblioteket i engelskspråkiga världen, Chetham’s Library som byggdes redan på 1400-talet … Och att besöka det var ju förstås ett måste.

DSC_0325

 

DSC_0330Här kan man tala om atmosfär. På vägen in till biblioteket passerar man förresten denna nedsuttna lilla fönstersmyg där ”några generationer” studenter har tagit vilopauser under de senaste 600 åren. Lite tänkvärt, måste jag säga.

DSC_0336

DSC_0316

Men detta var skolans allra äldsta delar. Vi höll annars huvudsakligen till i betydligt modernare lokaler där det drällde av fina instrument. En kväll smet jag ner i en av konsertsalarna och testade Steinwayflygeln som stod där. Tänkte bara plinka i några minuter men blev sittande i en timme och lyssnade på en fantastiskt mjuk och melodisk pianoröst. Efter det kunde man gå och lägga sig med ett fånigt och förälskat leende på läpparna … Annars var det detta som var en min egen pianokompis under veckan, i ett typiskt övningsrum.

 

DSC_0312

 

 

Vad var då roligast under veckan? Mötet med Steinway i konsertsalen? Stumfilmskvällen där vi alla fick sitta och garva till Charlie Chaplin och höra ljuvlig pianomusik samtidigt? Eller kanske rentav kurserna i improvisation och komposition där jag, jaaag, fick sitta och jamma ihop med några andra pianister?  Svårt att säga. Ska jag säga något negativt om England så är det väl att engelsmän dels är urusla på att göra pommes, dels tycks ha bestämt sig för att toalettdörrar ska gå INÅT. (Jäpp, även på flygplatsen där man desperat ska försöka klämma in sig själv i ett toabås ihop med resväskan …) Och så har de ett lustigt sätt att bygga sina städer. Här i Sverige river vi fallfärdiga hus och omskapar hela kvarteret när vi ändå är igång. I England bygger man ogenerat något nytt och hypermodernt vägg i vägg med något ruckel från sextiotalet, med en sällsynt vacker kyrka från 1600-talet på andra sidan så att allt blir en enda röra. Det är snurrigt, fast charmigt också på sitt sätt. Inte riktigt som hemma. Och så kör de på fel sida vägen, som bekant …

 

Innan jag klev in på skolan och lät mig uppslukas av pianots ljuva värld, passade jag på att besöka nyöppnade National Football Museum som låg blott ett stenkast från Chetham’s. Där var det en annan sorts hängivenhet … men ungefär lika fascinerande. Och det var mycket Manchester United förstås, och en hel specialutställning om George Best. Kärleken till sporten var kompakt inne i den märkvärdiga byggnaden. Och mitt i all flåshurtig Beckham- och Best-dyrkan saknades visst inte perspektiv:

DSC_0309 DSC_0308

 

Det var också intressant att läsa om fotbollsklubbarnas historia, hur en del har bildats som kyrkoförsamlingslag, på pubar, fabriker, i bostadskvarter …  Visste ni t ex att Arsenal var en klubb som uppstod på en vapenfabrik? Kunde man inte tro, va!

Men lite fundersam blev jag ändå när jag läste citat från olika kända engelska fotbollsspelare, om hur de växte upp och sånt där. De var ”underbarn” allihop, som började spela när de var typ tre år. Lite som pianovärlden, alltså. Min fråga är fortfarande var de där sena talangerna tog vägen, de där som inte började blomma förrän långt upp i tonåren. Blev det något av dem? Tydligen inte. Är det rentav så att de inte finns, eller saknas det verktyg för att fånga upp även dem?