Min jättehemliga dagbok på nätet

Jag är sur. Ja, det är hormonellt, plus att mörkret och gråvädret som börjat gå mig på nerverna. Lite D-vitaminbrist, kanske …? Min dator är trött och laggar. Jag beställde en ny för två månader sedan. Den skulle kommit i november. Fick nytt leveransbesked, den skulle kommit igår. Började klaga, fick veta att jag antingen nu skulle få ett leveransbesked eller också ett nytt besked om nytt leveransdatum. Fick givetvis ingetdera. Mungiporna åker ner på mig.
Och så Facebook. Alltså, Facebook är ju jättebra i vissa situationer. Just nu är det till exempel ett ovärderligt redskap när grundskoleklassen håller på att ordna ihop en liten träff. Det är snart 35 år sedan vi slutade, och vi var en legendarisk klass som jag är stolt över att ha tillhört. Ja, i sådana situationer funkar det bra med Facebook. Det är också bra när man vill ha lite tips på olika event …
Men annars alltså. Jag stänger snart av för gott. Förutom den vanliga smörjan om rykten, förtal och vidrigheter som folk bara ”måste” dela med hela världen, nu kommer ett riktat meddelande till alla er som konsekvent vägrar att svara på personliga meddelanden. Er är jag faktiskt riktigt lack på just nu. Ja, ni vet själva vilka ni är. (Eller snarare, just ni läser väl ändå inte det här, så det är lugnt. Och den som inte känner sig träffad ska inte behöva ta åt sig.) Någon gång ibland missar vi väl alla, tämligen ofta hinner man inte svara på ett meddelande på ögonblicket, det är mänskligt, men det ska inte vara hela tiden. Och vet ni, ursäkter i stil med ”jag är ju så sällan inne på Facebook” håller faktiskt inte alls! Ska man säga samma sak om snigelposten? ”Ja, ursäkta, men jag tömmer faktiskt bara brevlådan en gång i kvartalet och då brukar jag oftast kasta allting i soporna utan att läsa det.” Eller om telefonen? ”Åh, jag såg att du ringde men jag svarar bara i telefonen en gång var tredje vecka, annars skiter jag i det.”
Har man en brevlådefunktion så får man antingen sköta om den med anständiga mellanrum, eller också inaktiverar man den. Svårare än så är det inte. Allt annat är en oförskämdhet mot dem som försöker kontakta en. För det slutar med att man som avsändare sitter där och känner sig påflugen, tjatig och insmickrande eller måste ställa sig frågan vad man har gjort som gör att man förtjänar att bli dissad mest hela tiden.
För övrigt finns det inte en enda person i min vänlista eller gilla-lista på Facebook som är mer eller mindre fin och märkvärdig än jag. Jag tycker om er alla, gläds med era framgångar och lider med era motgångar, men det roar mig alltså inte att känna mig påflugen, tjatig och insmickrande. Sånt har jag inte lust att spilla ett ögonblick till på.
Jag avslutar med att göra ett halvt lappkast och erkänna att jag inte heller i år skickar julkort med snigelpost, men jag brukar ändå försöka få ut en del julhälsningar elektroniskt. Nu ska jag skriva ett annat blogginlägg.

Kommentarer till: "Ett inlägg som ingen ville läsa" (2)

  1. Vad dålig stil att aldrig svara

    • Känner så också! Bryr mig för det mesta inte, men även jag kan tappa sugen emellanåt.
      Är medveten om att jag inte alltid svarar direkt på dina chattanrop, Frida, men det brukar bero på att jag just då gör något annat. Och jag tycker nog att jag ändå svarar för det mesta … till slut. Som sagt, alla missar vi ibland, men när det börjar bli en regel är det, just det, dålig stil.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: