Min jättehemliga dagbok på nätet

Arkiv för november, 2015

Finkulturtanten skjuter skarpt

Folk orkar inte läsa mina blogginlägg, ”de är för långa”. Jag tänker något surt. Så jag bloggar inte så mycket som väl alla kan märka – om ni tittar hit, höhö – men det finns ju något som heter dagbok. Den där gamla hederliga varianten ni vet. Inte med lås på längre, utan gömda i datorn med fingeravtrycksinloggning och allt vad man nu kan tänka sig.

Jag har börjat tro på tystnaden igen. Det skrivs för mycket dumheter på nätet helt enkelt. Många som yttrar sig borde faktiskt hålla käft istället – jag kan vara en av dem, vad vet väl jag. Numera är det inte svårt att hitta information om någonting, man får den slängd i ansiktet vare sig man vill det eller ej, men å andra sidan får man nog börja sätta citattecken just runt ordet ”information”. Det går tio lögner och hundra misstolkningar på varje sanning. Så gör som jag, ni som liksom jag inte har något särskilt viktigt att säga! Skriv privat dagbok istället!

Men nu ska jag prata kultur en stund. Jag ska prata om finkultur. Häromdagen pratade jag med en gammal god vän – över nätet förstås, hur annars? – som inte längre bor i Sverige utan längre ner på kontinenten. Vi pratade om musik och konserter. Hen beklagade sig över att Berlinfilharmonikerna skulle uppföra Beethovens 9:a och att hen ”som vanligt” varit för sent ute och därmed inte fått tag i biljetter. Mitt svar: ”gå på konsert i Sverige då istället, för här blir det inte utsålt på en klassisk konsert ens om Gud själv spelar”.

Och just där och då kändes det som om jag bodde i något slags kulturellt ingenmansland. Ja, det ska vara i Sverige som klassiska artister i världsklass får spela för halvtomma salonger, och där publikens medelålder är typ 75 år. Det ska vara i Sverige som man uppfinner ett sådant vansinnigt ord som FINKULTUR och därtill lyckas använda det som ett skällsord.
Ja, smaka på det. Finkultur. Med rätt tonfall blir det rena rama spottloskan. Och vad betyder det då? Jo, ungefär: “obegripligheter som överklassfolket, de där vi hatar, ägnar sig åt enbart för att snobba”. Klassförakt och politisering och okunniga fördomar inramade i ett enda litet ord. Den som först myntade det borde faktiskt skämmas. (Det finns ju faktiskt på engelska också: fine arts. Men då är det ett neutralt eller rentav smickrande uttryck.)
Alltså, jag försöker vara lite mer vidsynt själv. Trots allt lyssnar jag själv på all möjlig slags musik. Samma Spotifylistor som ni andra. Det finns en del genrer som jag har klart svårt för, exempelvis hiphop, men det finns undantag även där. Jag vill inte vara fördomsfull. Och så finns det givetvis en lång, lång rad mycket kända och mycket uppskattade artister som jag verkligen inte begriper mig på. Smaken är olika, ingen kan gilla allt, det får man ju acceptera. Har suttit halva förmiddagen och lyssnat på en viss artist som för närvarande är väldigt i ropet – och jag nämner inte namnet – men vi kan väl säga att jag inte förstår varför. Ju mer jag lyssnar, desto mindre förstår jag faktiskt. Nåja! Det man inte begriper, måste man åtminstone respektera …
Man kan kanske inte påstå att klassisk musik inte respekteras. Vännerna står ut med en ändå, åtminstone när man kommit upp i min ålder. Men lite kan jag ju ana om jag sneglar över axeln. Och så det här ordet då, ”finkultur”. Ja, vi har ju ett ord till, som andas lite av samma slags förakt: ”kulturtant”. (Visste ni att det finns på finska också? Kulttuuritantta.) En kulturtant är en person – måste inte vara en kvinna – som ränner på vartenda finkulturevent som finns enbart för att visa sig fin och bildad. Som fjäskar som en beskäftig höna kring varenda kändis i kulturvärlden och lydigt skrattar det s k litterära skrattet när författare framträder och säger något som kan tolkas som roligt. Det är ett entonigt, fyrstavigt skratt som låter så här: ha-ha-ha-ha.

Jo, detta har jag läst, detta har man raljerat om. Sedan, om man ska släppa alla löjliga fördomar, är det givetvis också så att det är kulturtanterna som bär upp hela kulturlivet, utan dem skulle de flesta kulturarbetare vara arbetslösa … åtminstone i Sverige. Och endast man själv kan avgöra om man går på ett event för att man vill kultursnobba sig eller för att man helt enkelt tycker att det är roligt och givande. För övrigt, att gå på ett event bara för att det är kulturellt är väl inte annorlunda än att gå på en rockfestival bara för själva grejens skull, eller? Vilket gör att rockfestivalbesökare också är en slags kulturtanter, även om de nog skulle sätta ölen i halsen om de läste detta nu.

Men nu har jag i alla fall varit finkulturell. Jag stack iväg på Stockholm Piano Festival i början på september. En riktig höjdare – gräddan av svenska pianoeliten samlad. Totalt 40 pianister, ett pianomaraton som pågick i tio timmar i sträck i Stockholms Konserthus och där inträdet var helt gratis och allting, och sedan en “finalbatalj” i Stora Salen mellan sex stora namn: Tengstrand, Jablonski, Irkha, Pöntinen, Derwinger samt den franske pianisten Béroff. Det var faktiskt rätt mycket folk på pianomaratonet, men så var det ju gratis också, som sagt … emellanåt var kön utanför dörrarna lång. Det fanns däremot rätt många lediga platser på finalbataljen, i varje fall på läktarna. Inte ens i Stockholm, med de allra bästa pianisterna, gick det alltså att skramla ihop så många intresserade en söndagseftermiddag att det blev slagsmål om biljetterna.
Det skrevs en del om pianofestivalen i medierna men givetvis var det inte en enda recensent som orkade ända fram till finalbataljen heller. Inte en enda. Vet ni, jag tycker att detta är så otroligt svagt. Det pratas så mycket om kultur och kulturpolitik, det rycks i bidrag hit och dit och debatteras hej vilt om det är rätt eller inte att sponsra diverse olika evenemang med skattemedel osv. För och emot. Samtidigt vore det ju önskvärt om kulturella evenemang inte bara fanns, utan också betalade sig själva genom att dra till sig tillräckligt stor publik.
Låt se, hur skulle det gå till? Ja, till att börja med kunde ju mediabevakningen vara lite bättre. Inte fan vet jag vad kulturredaktionerna har för sig om helgerna, de har kanske ledigt? Är bortrationaliserade? ”Ingen är ju ändå intresserad”? Så skapar man en självuppfyllande profetia. Finkulturen har förvisso sin lilla nisch, men Gud förbjude att den besudlade det mer folkliga. Gud förbjude att klassisk musik NÅGONSIN spelas i någon annan radiokanal än P2! Ja, det skulle väl vara om någon stackars sommarpratare vågade vara lite djärv, då …
Häromåret satt jag på färjan över Gullmarn och lyssnade på skvalradion, någon av reklamkanalerna, där man, eftersom det var fredag, plötsligt var generösa nog att börja berätta om olika nöjesevenemang som stundade i helgen, på alla möjliga orter och i alla möjliga smaker. Massor med konserter … Ja, rätt gissat, inte en enda klassisk konsert kunde man nämna, trots att jag helt säkert visste att det var en hel del på gång just den helgen. Det är som om man bara förutsätter att reklamradiolyssnarna vägrar att gilla klassisk musik, och möjligen också att klassisk musikälskarna vägrar att lyssna på reklamradiokanaler. Ska vi bara ge upp där och konstatera att så här är det och så ska det förbli? [Plats för föraktfulla gliringar om kulturtanter och överklasskärringar.] Ska staten fortsätta att hålla ”kulturen” under armarna med en massa mer eller mindre rättvist fördelade bidrag, i brist på verkligt intresse från den s k allmänheten?
Hursomhelst, vi som var på de här konserterna hade trevligt. Och trevligast blev det när Per äntrade scenen och spelade Chopins andra sonat i b-moll. Den som har sorgmarschen i tredje satsen, DEN har åtminstone så gott som alla hört. Det är den man brukar spela på prominenta begravningar. När Per spelade den i konserthuset blev det så tyst i publiken att man hade kunnat höra en mus klia sig bakom örat. Det gjorde man nu inte, men vi var många som började torka oss i ögonen lite diskret. Ett verkligt magiskt ögonblick. Det var nog det största pianoögonblicket jag upplevt hittills, och jag har ju hunnit uppleva bra många vid det här laget. Vad tänker man efteråt? Tja, som vanligt tycker man synd om alla som inte var där. Och inte en rad skrevs i tidningen, som sagt. Ytterligare ett framträdande i världsklass, som rörde åhörarna till tårar, som passerade och försvann utan att någon utanför fick veta något. Utan att det blivit trångt på läktarna. Sådana här grejer får inte ens omskrivas i tidningarnas Nöje-sektioner, utan hamnar lite diskret under Kultur istället, den där sektionen som bara kulturtanterna läser. Att lyssna på klassisk musik är med andra ord inget Nöje.

Det är förstås frestande att här ligga till några bittra ord om någon slaskartist med någon överhypad hit som får löjligt mycket uppmärksamhet istället, bara för att folk tror att det som ges mest uppmärksamhet också är bäst, typ, men jag ska avstå. Jag vill som sagt föregå med gott exempel och inte bara respektera andras musiksmak utan också göra ärliga försök att verkligen lyssna och försöka förstå.

På tal om Per Tengstrand, har ju han och Ola Salo i alla fall varit djärva och spännande när de gjort sina gemensamma crossoverkonserter. Per kompar och spelar dessutom Beethoven och lite annat mellan varven, och Ola klämmer i med både visor och opera mellan sina egna rocklåtar och såvitt jag kunnat se har publiken älskat alltihop. En publik som alltså varit en skön blandning av Salofans och Tengstrandfans. (Själv är man ju en blandning i sig.) Det enda som gör mig lite konfunderad är att det inte sker oftare, att inte fler kommit på den här idén.

Ja, det är ju farligt att skriva för långt så nu tar jag en paus. Men jag återkommer snart med del II, den som fortsätter att diskutera både Finkultur och Jante. För problemet handlar ingalunda enbart om hur man får ”den breda allmänheten” att ta till sig även döda mästares musik.