Min jättehemliga dagbok på nätet

Passerade just en diskussion på Fejan om en retorikkurs för kvinnor. ”För dig som vill ta plats och skapa mer pondus” … åhåhåjaja. Underförstått: för det har du väl inte, du är ju kvinna.

Men kvinnor kan! Jajemän! Så alla kvinnor, sluta upp att känna er värdelösa och förtryckta och otillräckliga. Ni duger visst! Seså!

Plats för förvirrad tystnad. Undrar just om Barack Obama har rådgivare som med jämna mellanrum skuttar fram till honom och hojtar till honom att han visst duger, att han visst platsar i de vita människornas högsta maktsfär, att han inte alls ska känna sig tyngd av sin hudfärg, nejnej, keep up the good job bara så löser det sig nog.
Vi får väl hoppas att det inte är så.

Var och handlade kläder ihop med dottern häromdagen. Dvs det var jag som skulle ha kläder, så vi hamnade på det där som brukar kallas XL-avdelningen, eller ”Generous” eller ”Big Is Beautiful” eller vad det nu brukar heta. Tjockisavdelningen, som vi också säger när vi ska vara ironiska. Det är där jag handlar, för jag är en kvinna med pondus, se. (Det finns kurser för mig också, hur jag ska lyckas ta mindre plats. Mer om det nedan.)

Dottern, som själv är 15 år och smal som en tråd, såg sig omkring och rynkade på näsan åt reklamskyltarna. Plötsligt sa hon: ”Varför är det bara här det står om vackra former? Varför är det bara här det står att man duger? Är inte mina former vackra då, eller?”

Bra fråga. I hennes del av affären, där XS-plaggen hänger, står det minsann inget om att man duger som man är. Nu vet vi ju alla att man visst gör det om man är smal. Det är väl bara det att det redan är underförstått att man duger, så det behövs kanske inte sägas …

Men på tjockisavdelningen behöver man tydligen påminna kunderna om det. ”Okej, vi ser att du har kommit hit, men var inte ledsen, du duger nog egentligen som du är i alla fall.”
Jäpp, det börjar redan vid storleksbeteckningarna. Jag är en X-large, ibland till och med XX-large om de snålat med måtten. Bara det där jävla X-et är en tydlig påminnelse om att jag är lite, ska vi säga, utanför ramarna. Lite onormal sådär. Jag skulle föredra att man bara satte den där siffran på storleken, så kan väl kunden själv få dra slutsatsen om det är i sin ordning att vara en 48:a eller om man är lite för … ja, X-tra.  Jag vill inte få höra att jag har generösa mått, eller plusmått eller att jag är vacker som jag är (trots allt) lika lite som jag vill informeras om att jag visst duger och visst kan trots att jag är kvinna. Eller att jag visst har möjligheter kvar trots att jag närmar mig femtioårsdagen.

Tanken är så god, men det blir så fel ibland. Får jag återknyta till mitt förra inlägg, det om grönsaksodling och politik? Det fick ett ohyggligt genomslag jämfört med mina vanliga inlägg, men så blir det kanske när man nämner detdärpartietnivetvilket som ingen vill veta av, det vi måste ha bort. Och även om jag fick massor med vänlig respons var det nog så att alla inte riktigt fattade vad jag menade.

Det vi fokuserar på är det vi får mer av. Detta är visst inget verklighetsfrånvänt newage-flum, det är precis så världen fungerar.  Och fokuseringen kan göras på olika sätt, men ”bristkonstaterandet” är väldigt vanligt. När man försöker introducera affirmationsbegreppet för folk blir det ju ofta också här missförstånden uppstår. Att sitta och önska fram eller önska bort hjälper inte alls. I båda fallen handlar det om att man konstaterar att verkligheten ser ut så här – ja, då kommer den fortsätta att se ut på det viset, rentav i ännu högre grad än förut. För vi fokuserar på problemet, på frånvaron av Det Som Borde Vara, och resultatet blir mer problem, mer frånvaro.

Förutom ”bristkonstaterandet” kan man också förstärka en svag eller rentav obefintlig sanning genom att påstå sig vilja åtgärda den. (Ni vet, all denna reklam som försöker få en att förstå att läppstift som flyter ut i mungiporna är en olidlig plåga att leva med! För att inte tala om kvällstidningarnas skandalrubriker om senaste ”nakenchocken”. Nakenhet är faktiskt väldigt upprörande. Vi gör en extra stor rubrik om det så att ni säkert fattar det.)  Jag satt en gång på en föreläsning och fick veta att det var korkat av mig att stryka min makes skjortor. Alla skrockade och skrattade och verkade känna sig träffade, medan jag mest skruvade på mig  och kände mig lite dum eftersom min man stryker sina skjortor själv. Våra politiker är väldigt duktiga på att upplysa oss medborgare om hur vi har det, egentligen, om vi nu händelsevis inte har märkt det själva … för tjatar man tillräckligt mycket om sakernas tillstånd, blir de faktiskt verklighet till slut.  Så har vi inga problem kan vi alltid skapa dem. Att skapa något går nämligen alltid bra. Det är icke-skapandet som är omöjligt.

Så jag förstår att jag borde lära mig att ta mer plats, fast samtidigt också mindre plats eftersom jag med min kroppshydda inte kan klämma in mig i ”normala” storlekar. Alltför många gånger har jag blivit förtjust i plagg som hänger framme i skylten, varpå jag strax därpå konstaterat att de inte finns i någon storlek över 40, varpå jag lomar vidare till kaftanerna  i tjockisavdelningen (för oss som DUGER, duh!) … den där i hörnet, ni vet.

Jag skulle faktiskt vilja vara lite mindre, och kanske duga ändå. Men bantning är svårt. Den som fattade min grönsaksodlarliknelse rätt, torde kunna räkna ut varför.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: