Min jättehemliga dagbok på nätet

Arkiv för kategorin ‘piano’

Ni ska inte tro att ni är normala

Efter att ha fräst till angående privata saker ska jag nu fortsätta att vara personlig och smågrinig, men på ett annat sätt. Fast mest handlar det om glädje. Jag tänker tillbaka på mitt pianoår, ganska enastående har det varit – ja, jag gjorde till och med själv ett litet framträdande. Till slut, och det gick bra. Hävde därigenom en flera decennier lång ”förbannelse” av ångestfyllda minnen av rampfeber och misslyckanden.
Jag tycker inte särskilt mycket om att uppträda, eller snarare inte alls, eftersom jag alltså haft så svår rampfeber i alla år. Hade orsak till det – ett av de bästa botemedlen mot rampfeber är ju att vara väldigt väl förberedd och det var jag sällan. Det blev liksom aldrig tillräckligt med tid, jag prioriterade det väl inte tillräckligt … kort sagt, det var aldrig det som låg i fokus ändå.
Många personer blir konfunderade av min inställning. Roas inte av att uppträda, återupptog spelandet som hobby för bara några år sedan och är vansinnigt ambitiös ändå? Vaffödådå? Ja, för mig är det faktiskt inte särskilt konstigt. Nyligen sa jag till ett av mina barn att spela Bach är lite som att köra datorspel. Man klurar och testar och blir väldigt tillfredsställd när man övervunnit ännu en svårighet. I datorspelet åker man upp någon level, i pianospelet är belöningen lite vacker musik som skimrar omkring en för en stund som en vacker såpbubbla. Det finns en stor tillfredsställelse i att lära sig nya och svåra saker, att märka att man plötsligt behärskar något som tedde sig omöjligt tidigare. Det finns också en tillfredsställelse i sig att utforska vissa musikstycken, att för en stund vandra lite hand i hand med en kompositör och ta del av dennes/dennas tankar och visioner. Man får kanske lite egna idéer som en följd av detta. Ungefär som när man läser och analyserar en riktigt bra bok.

Att spela piano är med andra ord en njutning och en utmaning, ett skapande och ett lärande. Det är som att bestiga berg och efter en lång kamp få ta del av en förtrollande utsikt ihop med känslan av att man har övervunnit något riktigt svårt. Jag kan förstå om man väljer att ha en karriär inom pianospelning, men jag tycker inte att det heller är så konstigt om man inte väljer det. En bergsbestigare kan väl vara ambitiös även om hon ”bara är en amatör”? Vi kan väl fastslå att amatörklättraren kanske får färre övningstillfällen än proffset och därmed kanske måste avstå från de värsta utmaningarna, hittar färre sponsorer och därmed begränsas i både möjligheter och berömmelse, eller kanske klättrar mindre snyggt, men vadå? Utsikten från toppen är ju lika härlig för det.
Vad gäller piano kan man ju sedan föralldel dra till med en del standardursäkter också: man tycker om musiken och man blir definitivt en bättre lyssnare om man själv är lite insatt i konsten. Det är avkopplande … och så vidare. Allt detta är sant och stämmer även in på mig, men jag upplever ändå att det finns en ganska konstig hållning till just pianospel i just Sverige – eller snarare hela Skandinavien.
Vi har ju något som heter Jantelagen, den känner alla till. Alla raljerar över den och ingen gillar den, men konstigt nog underordnar vi oss ändå snällt den till vardags. Inte alltid genom att bua och peka finger åt den som vågar bryta mot buden, men man kan ju alltid höja på ögonbrynen. Och för egen del lägga på sig både glastak och glasväggar som gör att man får ligga lågt, bokstavligt talat. Men hur uppstod Jantelagen? Detta är ju ändå Sverige – ett land som har en jättelång och stolt historia av att inte ha blivit ockuperat under historisk tid, där bönder varit fria och självägande, där vi alltid har älskat vår fria natur och vår allemansrätt. Inget paradis här heller, men är det bristen på yttre förtryck som gjort att vi har valt att pålägga oss ett inre? Är allting alltid relativt?
Och svensken älskar hobbies och föreningsliv. Allt som kan ges prefixet folk- är fint. Folkrörelser och folkligt, ni vet. Så svenskar går på kurser, är med i föreningar och sjunger i körer och bildar band och spelar fotboll ihop. Det är inte så noga hur duktig man är, man får vara med bara man är entusiastisk! Ja, till och med om man inte är det.
Men så piano då. Det är ett soloinstrument, fungerar väldigt bra i större sammanhang också men är ändå ensamt i sitt slag – oftast. Det kan vara en orkester i sig självt, och det är stort och ofta otroligt dyrt jämfört med många andra instrument. En flöjt har man med sig i väskan. En flygel kräver en hel flyttfirma. Måste därtill ofta också underhållas av proffs. Och även om pianot på nybörjarstadiet är det lättaste av allt att pröva på, förutom trummor kanske, har det en otrolig spännvidd. Piano på de högsta nivåerna är verkligen väldigt svårt.
Därmed har det också blivit väldigt mytomspunnet och fått elitstämpel. Paradoxalt nog måste alla musik- och sångstudenter lära sig lite s k brukspiano i sin utbildning. Men ska man bli pianist på riktigt ska man helst ha börjat som fyraåring och ha alldeles speciella talanger. Annars, heter det, ”har man inte en chans”.
Det gnisslar med andra ord rätt mycket om pianospelandets folklighet. Vill du spela lite piano eller kan spela lite piano är det verkligen bara jättebra. Men vill du satsa lite mer ambitiöst är du en udda typ i kungariket Sverige. Vårt väldigt rättvisa och demokratiska utbildningssystem har kanske också en viss betydelse – jag tycker att det är toppen att inkomsten inte ska styra ens chanser att komma in på en utbildning, det är väldigt rätt att det ska vara billigt att studera och att studielån ska vara till för alla. Men en liten nackdel är att våra läroinstitutioner blir väldigt beroende av statliga bidrag och därmed måste man göra ett urval bland dem som får undervisning. Medelålders, halvdana amatörer göre sig alltså icke besvär utan hänvisas snabbt till åskådarbänken. Masterclasser har åldersgränser och krav på utbildningspoäng för att man ens ska få ansöka. Eliten undervisar enbart den blivande eliten … Och ingen ifrågasätter det ens. Med andra ord är ”glasväggen” mellan eliten och åskådarna väldigt stark och det är kanske just därför så många står så främmande inför klassisk musik. Vår jämlikhet har märkligt nog skapat en klyfta som jag tror inte gagnar någon i långa loppet.
Som ett exempel kan jag återge en konversation jag nyligen hamnade i på Facebook /var annars?) där någon undrade hur hon skulle förbättra sitt spel, hon som återupptagit sitt spelande i vuxen ålder. Ett av de entusiastiska förslagen var ”gå med i en pianoklubb!” Jag kunde inte låta bli att raljera lite över det och kommenterade med att ”pianoklubb” inte är något känt begrepp i Sverige åtminstone. Fick det vänliga svaret att jag då borde starta en genast, ”det måste ju ändå finnas många andra intresserade pianoamatörer där du bor?”
Eh. Pianoklubb skulle alltså vara något i stil med en yogagrupp eller ett folkdanslag, där mogen -emellanåt övermogen – ungdom träffas och spelar ihop och för varandra med jämna mellanrum, kort sagt samlas kring sin gemensamma passion. Whataboutthat? Precis, det finns ju inte. Inte i Sverige. Min pianolärare samlade oss elever några gånger hemma hos sig i våras. Det var kanske lite pianoklubb då, men närmare än så kommer vi nog inte. Annars kan jag redan nu höra de generade reaktionerna om man skulle försöka föreslå något sådant: ”jo … men jag är ju inte så duktig … jag är inte redo … jag plinkar ju bara lite för skojs skull …”

Jag hittade i alla fall en pianosommarskola i Sverige i somras. Fick visserligen ta mig hela vägen upp till Piteå, men det var värt besväret. En trevlig vecka var det, men jag kände mig faktiskt lite udda där också. Hade ju bara spelat i några år i vuxen ålder, hade inte studerat på någon högskola eller folkhögskola, jobbade inte med musik på något sätt. De flesta av de vuxna studenterna jag träffade, som glatt presenterade sig som ”amatörer”, erkände så småningom att de till vardags jobbade som musiklärare. Det fanns några få undantag, men de var verkligen inte många.
Undervisningen var dock av väldigt god klass, jag fick med mig mycket värdefullt därifrån. Alla var trevliga, rummet fint, maten god … så jag återkommer till Piteå i framtiden, även om det inte kommer att bli just under 2016 pga annat.
Sedan for jag på nästa pianoskola och det var i Manchester igen. Förra gången var det ohyggligt pirrigt, rentav lite läskigt. Denna gång återkom jag till ett ställe jag kände till och fick återse en lång rad gamla bekanta från förra året. Och lärde känna några nya därtill. Det var återigen en fantastisk vecka, så berikande på alla sätt och så … utmattande. Jag funderade mycket allvarligt på om jag verkligen skulle återvända igen 2016, för jag vill inte nöta ut ens de mest underbara upplevelser. Men nu har jag lite roliga fyrhandsprojekt ihop med en kompis som jag fick där … nja, jag får nog allt åka ändå.Det var ungefär 200 deltagare under vardera kursveckan i Manchester, där jag deltog i den ena. Och hur många skandinaver var där i övrigt? Förra året 0. I år var vi nog hela tre stycken, även om de andra två  i huvudsak höll sig till ”hongkonggänget” som var tämligen stort. Ja, förutom bristen på skandinaver fanns det deltagare från alla möjliga hörn av världen. Det tar två timmar att flyga till Manchester från Kastrup, hur lång tid det tar från Ryssland och USA vet jag inte, men det är säkert längre. Och blandningen var lika imponerande som sist. Yngsta deltagaren var sex år, de äldsta upp mot 80. Diplomstudenter och pianolärare och amatörer av alla nivåer. Fakulteten bestod av kända konsertpianister och erfarna lärare. Ja, jag gillade Chetham’s minst lika mycket i år som förra gången, kände mig lika välkommen. På något sätt var man normal hurdan man än var, och ingen brydde sig om hur ”bra” man var. Det enda som räknades var att man var allmänt tokig i pianospelning, pianomusik och pianon. Vi hade alla våra projekt som vi brann för. Och jag tror faktiskt att alla vann på dessa möten, oavsett om man var ”bäst” eller ”sämst”.

Under de senaste två åren har jag hunnit ha åtta olika pianolärare och alla har gett mig värdefulla lärdomar. Jag vill åtminstone intala mig att jag i någon mån också har kunnat ge något tillbaka till dem, kanske visat dem något om lärandets villkor som de inte sett innan. Undervisning är en dialog, ett utbyte, precis som att en konsert är ett utbyte mellan musiker och åhörare.

 
Sedan hem och besöka Stockholm Piano Festival, som jag redan skrivit om. Och nu på hösten hamnade jag på Aurora Chamber Musics höstfestival i Vänersborg, där den unga ryska pianisten Zlata Cochieva spelade Chopins etyder bättre än vad Zlatan spelar fotboll, om ni förstår vad jag menar. Var alldeles hänförd. (De har dessutom en så väldigt engagerad och passionerad presentatör på de här festivalerna, han är ett nöje att lyssna på bara han.) Och ännu senare hamnade jag i Växjö och lyssnade på Beethovensonater under en hel, lång dag. En väldigt speciell upplevelse. Jag satte mig så nära pianot det gick, för en gångs skull, och var så absorberad av spelet och upplevelsen att det efteråt kändes som om man varit långt borta i en annan värld. Musiken och framförandet av den fick vara det absolut enda som betydde något för en stund. En ganska lång stund, förresten.

 
Ibland blir jag trött på världen och människorna. Folk ljuger, sviker, är idioter, sanningar svänger hit och dit, det som gällde igår är helt fel idag och hur blir det imorgon? Människor är jobbiga, en del går mig verkligen på nerverna emellanåt. Jag har lärt känna folk på Internet som visat sig vara helt fejkade karaktärer, och som därtill har anklagat mig för att vara detsamma. (Och så skriver jag för långt, jag vet. Stackars stackars er.) Maten jag trodde var nyttig visar sig vara förfalskad och fullproppad med hemskheter. Våra politiker går inte att ta på allvar längre. Precis alla åsiktsläger anser sig själva vara ljusets väktare, ingen är det. Ibland vet jag ingenting om någonting, jag blir bara så less på precis allting. Men det blir bättre när jag sitter och lyssnar på några Beethovensonater (eller något annat lika bra, för det finns mer). Musik är musik. Det var musik igår och det är musik imorgon också, den ljuger inte, den bara är. Så när jag lyssnar, eller kanske spelar själv, kan jag tänka ”det här är åtminstone på riktigt”. När jag spelar, flyr jag fejkvärlden och tar tag i verkligheten istället. Det är åtminstone så det känns ibland.

 
Läser en biografi om Beethoven igen. En märklig liten man – uppenbarligen inte något socialt ljus, såg inte särskilt bra ut, slarvade något hemskt med personlig hygien och städning, drabbades av depressioner, sjukdomar och dövhet, troligen orsakade av syfilis, hade ett taskigt privatliv och hävdade själv att han skulle tagit livet av sig tidigt om han inte samtidigt känt det som en plikt att föra fram den musik han hade inom sig. Även hans tillvaro var stundtals fejk – han ville gärna ge intryck av att vara adlig, på grund av prefixet ”van” i hans namn, men hans namn betyder förmodligen snarare ”betodlare”… Han fick i början inte ens uppge sin verkliga ålder, eftersom hans far ville att han skulle framstå som ett underbarn i stil med Mozart, och därför sänkte hans ålder med några år … Hans sista sonat gråter av förtvivlan på sina ställen. Och samtidigt skapade han musik som var så vacker och gripande att man rörs till tårar.
En bra illustration av vilken illusion vår värld kan vara. Beethovens yttre var inte tilltalande, hans sätt var inte särskilt sympatiskt, och ändå hade han all denna skönhet inom sig. Det är tänkvärt. Väldigt tänkvärt.

 
Själv är jag konstig med mitt pianointresse. Konstig och udda i landet Sverige. Det har jag fått höra och det får mig att känna mig ganska ledsen.
Det är kanske snarare Sverige som är konstigt?

Jag åkte ju till England också

Fast jag måste ju faktiskt berätta vad jag gjorde i somras. Det var så fantastiskt, och det var ju en sådan där självklar grej att skriva om på en blogg, men jag hann inte. Jag åkte till England, bodde på internatskola i en vecka och ägnade mig åt piano, piano och inget annat än piano hela tiden.

Men jag tror att det började redan för ett år sedan. Jag läste ett inlägg på en annan blogg, en engelsk, om en ”piano summer school” och jag blev lite inspirerad och nyfiken och började söka … Har sökt på pianoläger i Sverige också, men det är minst sagt ont om dem. Ja, om du är äldre än 17 år alltså, och därtill inte besitter extraordinära talanger och kunskaper. I England visade sig läget vara något bättre, och snart hittade jag en kurs som verkade passa mig: Chetham’s i Manchester. De skröt med att de passade ”alla”, även gamla knackiga amatörer. Jag snokade lite och fann att de verkade ha väldigt många årligen återkommande elever och det verkade ju båda gott.
Anmälningarna för sommaren 2014 öppnade i januari och jag gick där och var ännaklämd, men när jag pratat lite med A. som sa ”men vadå, självklart ska du ta chansen” gjorde jag det. Alltså, anmälde mig till en vecka.
Därnäst skrek jag en stund, ett oherregudvadharjaggjort. Det gick upp för mig att jag aldrig någonsin har rest utomlands helt ensam förr. England hade jag för övrigt inte besökt sedan språkresan 1983 … Ja, nog för att det var på tiden. Nog för att det verkade vara otroligt idiotiskt att inte använda denna alldeles lysande möjlighet, men det kändes ju lite i magen ändå.

Och så blev ju inte sommaren riktigt som man velat. Kursen var i augusti, och i slutet av juni satt jag och grät för att jag hade fått sån svår artros i knäet igen att jag i flera veckor bokstavligen satt fången i mitt eget hem. Kunde inte gå och kunde inte sitta i en bil heller, jag kom inte längre än ut i trädgården. Inflammationerna kröp runt i hela benet, smärtorna höll mig vaken om nätterna, jag vräkte i mig tabletter. Att ge sig ut på flygresor under sådana omständigheter var ju inte ens att tänka på.

Men jag hann repa mig såpass att jag faktiskt kom iväg ändå. Halt och klumpig som bara den, men jag kom iväg. Sista veckan nojjade jag för fullt över transfern och fick för mig att min resväska skulle komma på avvägar. Nå, det gjorde den inte. Varken jag eller väskan kom bort. Allt klaffade ganska precis som det var tänkt, förutom att jag de två sista dagarna på kursen fick ett återfall av benvärken och fick börja åka hiss istället för att ta trapporna, men vafan. Det fanns andra deltagare som haltade värre än jag.

Att någon gång i livet få bo på en äkta internatskola, få full service vad gäller matlagning och andra praktiska fjuttigheter och i övrigt få ägna sig till etthundra procent åt … det där man nu skulle göra … har varit en dröm för mig i över 30 år. Jag trodde ju att man skulle kunna koncentrera sig bra när man började på högskolan i Linköping. Icke då. Levande livet med alla dess krångligheter trängde sig på med buller och bång. Det kom att handla om så mycket mer än studier. Och bullret och bånget har fortsatt sedan dess, de senaste åren med orkanstyrka.

Men Chetham’s visade sig vara exakt det jag hoppats vara. Jag lämnade inte skolområdet på hela veckan. Hann inte, orkade inte, kände inte för det. Jag ägnade mig åt piano, från tidig morgon till mycket sena kvällen. Spelade, lyssnade, lärde, pratade, spelade ännu mer. Hade lektioner, gick på workshops, gick på konserter, övade, övade, övade. Det var som en saga. En mycket utmattande sådan, men härligt var det.

DSC_0340

 

Varje kväll var det framträdanden. Den här bilden tog jag en av de sista kvällarna, när vi gästades av gruppen ”Piano Circus”, vilken som synes spelar på sex pianon på en gång. Märklig, suggestiv musik, men mycket intressant förstås. Vad som dock är ännu intressantare är att varenda person som syns på denna bild är en pianotok precis som jag. Alla, från de små barnen som fick ha egen fröken, till de gamla damerna och farbröderna som måste ha varit upp mot 80.

 

DSC_0346

Så här satt vi, närmare 200 personer, och hade detta gemensamt att vi älskar att spela piano och att lyssna på piano. Det fanns en del underbarn förstås. Och hyperambitiösa pianostudenter med examen Blablaflott i sikte, och några som studerade komposition, och aktiva pianolärare, och proffs, och nybörjare, och medelålders amatörer som jag. Det var precis som de sagt i marknadsföringen, alla var faktiskt lika välkomna. Att få åka på den här typen av semester, där man jobbar halvt ihjäl sig med något som man verkligen brinner för (och kan glömma allt annat för ett slag) och umgås med folk som brinner lika mycket som man själv – det var verkligen fantastiskt. Det blir så mycket energi i luften att det dallrar omkring en, och det är enbart positivt.

Det enda som förundrade mig lite var att jag var den enda skandinaven. Det kom folk ända bortifrån Australien och Singapore och Ryssland, men jag var den enda från just skandinaviska delen av världen. Man kunde ju fråga sig varför, men jag antar att det beror på bristande information, helt enkelt. Jag vill härmed gärna göra lite reklam för denna typ av sommarläger för det var som sagt otroligt kul och utvecklande.
De första dygnen stod jag visserligen som ett hjälplöst fån varje gång någon öppnade munnen och sa något, för jag fattade inte ett skit. När man som jag jobbar som översättare är det lite extra pinsamt, men hjärnan behövde helt enkelt vänja sig vid ljuden. Några dagar senare talade alla fullt begripligt och jag började tänka på engelska. Så rent yrkesmässigt var ju resan också mycket givande (men oroa er inte, snälla Skatteverket, jag tar inte upp den i deklarationen). Det var inte ens särskilt dyrt med tanke på allt man fick för pengarna. Som semester betraktat var det rena drömmen, även om man fick många anledningar att flina åt skylthysterin.

DSC_0344 DSC_0343

Ja, det här gör jag om!

Harry Potter var också där, förresten. Eller, det var nog inte han när jag tänker efter, bara en som var väldigt lik … Och skolan såg väl inte ut som Hogwarts helt och hållet, men på området ligger ändock det äldsta offentliga biblioteket i engelskspråkiga världen, Chetham’s Library som byggdes redan på 1400-talet … Och att besöka det var ju förstås ett måste.

DSC_0325

 

DSC_0330Här kan man tala om atmosfär. På vägen in till biblioteket passerar man förresten denna nedsuttna lilla fönstersmyg där ”några generationer” studenter har tagit vilopauser under de senaste 600 åren. Lite tänkvärt, måste jag säga.

DSC_0336

DSC_0316

Men detta var skolans allra äldsta delar. Vi höll annars huvudsakligen till i betydligt modernare lokaler där det drällde av fina instrument. En kväll smet jag ner i en av konsertsalarna och testade Steinwayflygeln som stod där. Tänkte bara plinka i några minuter men blev sittande i en timme och lyssnade på en fantastiskt mjuk och melodisk pianoröst. Efter det kunde man gå och lägga sig med ett fånigt och förälskat leende på läpparna … Annars var det detta som var en min egen pianokompis under veckan, i ett typiskt övningsrum.

 

DSC_0312

 

 

Vad var då roligast under veckan? Mötet med Steinway i konsertsalen? Stumfilmskvällen där vi alla fick sitta och garva till Charlie Chaplin och höra ljuvlig pianomusik samtidigt? Eller kanske rentav kurserna i improvisation och komposition där jag, jaaag, fick sitta och jamma ihop med några andra pianister?  Svårt att säga. Ska jag säga något negativt om England så är det väl att engelsmän dels är urusla på att göra pommes, dels tycks ha bestämt sig för att toalettdörrar ska gå INÅT. (Jäpp, även på flygplatsen där man desperat ska försöka klämma in sig själv i ett toabås ihop med resväskan …) Och så har de ett lustigt sätt att bygga sina städer. Här i Sverige river vi fallfärdiga hus och omskapar hela kvarteret när vi ändå är igång. I England bygger man ogenerat något nytt och hypermodernt vägg i vägg med något ruckel från sextiotalet, med en sällsynt vacker kyrka från 1600-talet på andra sidan så att allt blir en enda röra. Det är snurrigt, fast charmigt också på sitt sätt. Inte riktigt som hemma. Och så kör de på fel sida vägen, som bekant …

 

Innan jag klev in på skolan och lät mig uppslukas av pianots ljuva värld, passade jag på att besöka nyöppnade National Football Museum som låg blott ett stenkast från Chetham’s. Där var det en annan sorts hängivenhet … men ungefär lika fascinerande. Och det var mycket Manchester United förstås, och en hel specialutställning om George Best. Kärleken till sporten var kompakt inne i den märkvärdiga byggnaden. Och mitt i all flåshurtig Beckham- och Best-dyrkan saknades visst inte perspektiv:

DSC_0309 DSC_0308

 

Det var också intressant att läsa om fotbollsklubbarnas historia, hur en del har bildats som kyrkoförsamlingslag, på pubar, fabriker, i bostadskvarter …  Visste ni t ex att Arsenal var en klubb som uppstod på en vapenfabrik? Kunde man inte tro, va!

Men lite fundersam blev jag ändå när jag läste citat från olika kända engelska fotbollsspelare, om hur de växte upp och sånt där. De var ”underbarn” allihop, som började spela när de var typ tre år. Lite som pianovärlden, alltså. Min fråga är fortfarande var de där sena talangerna tog vägen, de där som inte började blomma förrän långt upp i tonåren. Blev det något av dem? Tydligen inte. Är det rentav så att de inte finns, eller saknas det verktyg för att fånga upp även dem?

Plink och plånk

Sitter och spelar piano. Jag har kommit långt sedan jag återupptog det för en tid sedan, efter år av träda (praktiskt taget). De första försöken lät som giktbruten vals i begravningstakt, hur jämnt och lätt jag än försökte göra det. Nu är rörligheten tillbaka – den relativa rörligheten, märk väl. För en objektiv åhörare låter det förmodligen fortfarande gräsligt, men jag jämför ju med det som var ännu sämre. Jag kan snart inte jämföra mig med det som är bättre, eftersom jag börjar nå min egen gräns, så långt jag nu hann på den tiden det begav sig. Eller också minns jag inte så bra som jag inbillar mig att jag gör.

Och jag jämför mig inte vidare, inte med andra. Det skulle ta modet ur mig totalt. Den nya digitala åldern har på många sätt inneburit pianospelandets död. Varför sitta och kämpa själv med något som på sin höjd låter halvbra, när det är så lätt att lyssna på andras inspelningar? YouTube har öppnat hela världen. Jag har hört de allra främsta pianisterna, de är vardagsmat för mig nu. Inget annat än världsklass duger snart för mina öron. Har man väl fått smak för det så. Då blir det egna amatörklinkandet ju mest elaka karikatyrer. Dessutom spelar jag ju på digitalpiano numera. Det har några enorma fördelar: Man kan använda volymknappen, och man kan använda hörlurar, vilket gör att man ogenerat kan sitta och öva hur mycket som helst, när som helst, utan att pina andras öron. Det ger förstås bra arbetsro. Pianot är relativt lätt att flytta på. Det är alltid perfekt stämt. Man kan byta ljud när man vill ha omväxling. Och ljudet är för övrigt samplat från en Steinway-flygel, ett instrument som jag naturligtvis aldrig får en chans att spela på ”i verkligheten”.

Ja, det är ju just det. I verkligheten. För ur högtalarna kommer ett ljud som visserligen är bra, men också är svårt att skilja från det som kommer från andra högtalare i rummet, från skivor och TV och sånt där. Det blir som att lyssna på en skiva med en riktigt dålig artist. Det är inte riktigt som att spela själv, eller? Men det är en möjlighet att spela överhuvudtaget. Jag har inte råd och inte plats med ett ”riktigt” piano. Och jag har som sagt folk omkring mig som inte direkt skulle uppskatta mitt plinkeplånk när det är som allra sämst, och det är alltid ”sämst” när jag sätter mig för att öva och inte är riktigt, riktigt taggad. Dvs sisådär 75% av övningstillfällena.

Men jag sa ju att jag kommit långt. Jo, det har jag, för jag har nu kommit så långt att jag anar fortsättningen. Mina händer sviker mig fortfarande, de träffar inte alltid rätt tangent på rätt sätt i rätt ögonblick, men jag känner hur något börjar dra i mig. Det blir allt svårare att avsluta övningspassen, för en liten röst viskar ivrigt inom mig att spela fler skalor nu, spela tusen gånger tusen till, så ska du se att det blir lite drag här också. Det är som om jag idkat uppvärmning i ett litet, litet skjul, där jag joggat varv på varv som en ekorre i ett hjul, och nu börjar dörren öppnas och jag anar det riktiga löpspåret därute, det som ska föra mig någon vart. Jag vet att det kommer att bli ännu jobbigare än uppvärmningen, men jag ser åtminstone varthän jag ska, jag behöver inte bara låtsas och drömma, jag kan faktiskt snart ta mig ut i riktiga spåret. Skit samma att alla andra springer fortare och snyggare än jag, att jag kommer att stånka och svettas och se rent löjlig ut emellanåt. Jag kommer likväl att vara där alldeles på riktigt.

Tiotusen skalor till, alltså? För första gången i mitt liv börjar de faktiskt locka, för att jag ser meningen med dem. Det är en ny och ganska spännande känsla. Ja, trodde jag att jag bara skulle komma tillbaka till där jag var en gång? Självklart inte, för det har gått 25 år och då hinner mycket ändras, då hinner man förändras mycket.

Och mitt i plånkandet och kämpandet kommer också en annan längtan – i mitt huvud hör jag musiken på annat sätt. Jag vet hur det ska låta, jag börjar ana min egen musikaliska röst därinne. Det låter inte riktigt som inspelningarna jag hör, utan det är något eget, en slags längtan. Den där stunden kom för mycket länge sedan när det gäller skrivandet. Först läste man böcker och så försökte man skriva själv och försökte få det att likna någon annans skrivande, och sedan hade man plötsligt börjat uttrycka sig med sina egna ord. Kan jag någonsin börja spela på mitt eget sätt? Jag vet inte, för mellan mig och det målet finns mina egna olydiga händer, de som inte kan förmedla riktigt det jag vill. Jag inbillar mig ofta att jag nog är sämre än de flesta när det gäller koordinationen. Jag vet ingen som är en sådan notorisk felspelare som jag. Men det här är ju inte helt sant, för jag vet få som skriver lika kvickt (och rätt) på ett tangentbord som jag. Anledningen är att jag helt enkelt har skrivit väldigt, väldigt mycket och dessutom gjorde mig besväret att lära mig rätt fingersättning redan när jag gick i mellanstadiet. Så där är det minsann inget fel på koordinationen, inte.

Så där ser man. Många skalor till, så ska det nog bli fjång på det här. Många många övningstimmar till. Men än så länge stannar det vid en känsla när jag bestämmer mig för att det är slutövat för ikväll, när jag sträcker ut handen och slår ifrån strömbrytaren. Slut för idag, för jag hinner inte mer. Eller? Den lilla rösten gnäller långt inom mig: men sluta inte nu, för bövelen! Det är ju nu du just börjar komma någon vart, kör på bara! Jag lyssnade på den när jag skrev min första bok. När jag tänkte att det hela nu var bra, men den lilla rösten ivrigt pep att jag faktiskt bara avslutat uppvärmningen, att det var nu det riktiga jobbet skulle börja.

Ja, jag lyssnade på den, jag tog mig det där jobbet, och jag tror att det var därför jag fick boken utgiven. Jag förstod att jag var inne i ett skjul och sprang runt, och jag klev ut i det riktiga löpspåret och satte iväg. När jag ska göra likadant med pianot? När ska jag ta mig jobbet, det riktiga? Än så länge fullföljer jag den första impulsen, den som får mig att knäppa av strömbrytaren och motvilligt lämna pianot även för denna gång. Nästa gång, säger jag till mig själv, nästa gång sitter jag kvar. Men idag hinner jag inte.

(Det är inte jag som spelar på klippet här nedan.)