Min jättehemliga dagbok på nätet

Inlägg taggade ‘sverigedemokraterna’

Inte ett kålhuvud, men.

Jag är sur. Jag skriver härmed ett politiskt inlägg och jag hoppas att det blir ett undantag.

Det politiska surret ger mig huvudvärk i det här landet. Våra folkvalda och vårt folk slår rekord på rekord i dumskallighet. Alltså, vad är det med er, alla människor? Alla jag känner som annars är så begåvade. Vad håller ni på med?

Det verkar ju lämpligt att börja prata om kålhuvuden här. Varför? Jo, rent konkret – hur odlar man kål? Jag vet hur man gör, för jag har deltagit i ekologisk odling i ett flertal år. Ja, det är med viss ironi jag äntrar tidens anda och börjar med att förklara hur man inte gör:

Om ni går till landet och sliter bort allt ogräs och därtill ordnar protestdemonstrationer (NER MED OGRÄSET!) och bojkotter mot varenda tistel som sticker upp skallen, kommer ni inte att få någon jävla kål för det. Det som händer är att jorden, i bästa fall, lägger sig bar och exponerad och några regnskurar senare växer ogräset frodigare än någonsin eftersom hundra miljoner frön har flugit in från alla håll och fått bästa möjliga fotfäste. Man har slitit hårt för att få ett resultat som faktiskt är sämre än inget. Man har i själva verket odlat ogräs istället för kål.

Enda sättet att få upp kålplantor är att så kålfrön. Ja, detta vet de flesta grönsaksodlare. Det är väl ganska självklart, eller? Sedan måste man ju ta hand om sina små kålplantor också. Man vattnar dem och gödslar dem och rycker bort det ogräs som annars skulle kvävt dem, och sedan lägger man på en fiberduk eller ett nät som hindrar kålfjärilarna att komma till och lägga ägg. Men man struntar i tistlarna som inte är ivägen. Man springer inte omkring med en giftspruta och dödar varenda kålfjäril man ser under denna Guds himmel. Kålfjärilar är ju vackra. Tistlar också, förresten, bara de står på rätt ställe. Med tiden har kålplantorna blivit så stora och stöddiga att de kväver ogräset istället för tvärtom, då behöver man bekymra sig ännu mindre. Och vad gäller mördarsniglar är bästa taktiken faktiskt att odla så mycket kål att ett par sniglar mer eller mindre inte gör någon större skillnad, inte att odla fem kålplantor som kräver fullskaligt snigelkrig för att man inte ska få hela härligheten uppäten på en enda natt.

Tror ni mig när jag säger att jag skriver utifrån erfarenhet nu, och inte bara vackra teorier? Jag vet hur man får en fin kålskörd med minsta möjliga arbetsinsats. Nå, vi behöver inte diskutera detta. Nu ska vi prata politik istället.

Vi har ju fått ett parti i riksdagen som majoriteten av oss inte alls tycker om. Nej, inte jag heller. Det kändes bedrövligt att se valresultatet i år. Ja, jag är också med i den där facebookgruppen, den där ni vet, med en överkorsad blomma på. Just nu funderar jag dock på vad poängen är med detta.

Vad jag däremot inte kan förstå är hur vuxna människor, som säkert tycker att ovanstående resonemang om kålodling verkar helt korrekt, kan tappa huvudet och omdömet så fullständigt vad gäller politik. Alla verkar tro att vi får en jättebra regering och klok politik här i landet bara genom att bekämpa rasismen. Eller vad man nu ska bekämpa. Man försöker numera vinna val genom att gå på motståndarnas möten och köra ryggen-mot-demonstrationer för att markera hur mycket man avskyr deras budskap. Va? Och om ni inte har märkt det så har två veckor gått sedan valet och våra nya regeringsbildare sitter fortfarande och förhandlar med varandra om vilken politik man egentligen ska föra nu när man blir regering. Det var ju inte så viktigt att ha sådant klart före valet så att väljarna visste vad de röstade på, eller? Och visst kan ni ju hävda att det lyckades, för man ”vann” ju valet ändå, men tittar ni på siffrorna så gick det faktiskt inte särskilt bra för vare sig S eller MP. Folk var missnöjda med alliansen – som minsann inte heller pratat alltför mycket om sin egen politik sista året – och röstade på rödgrönt för att ”få bort alliansen”. Eller också på SD.
Så dumheten breder ut sig.

Grönsaksodlarfilosofin har med andra ord inte slagit rot särskilt bra, ursäkta vitsen. Det har lagt sig en märklig handlingsförlamning över hela det svenska politiska livet – om det inte gäller att bekämpa SD förstås. Då minsann. Idag möts jag på Internet av en bild på en vänsterpartist som har en T-shirt med texten ”SD = rasister” och en annan vänsterpartist som stolt har skrivit någon slags protestgrej på handen. Fjortisar? Näh, våra nya folkvalda representanter i svenska riksdagen. De som har röstats fram att bestämma över detta land under de närmaste fyra åren. Och en moderat, tillika förra partisekreteraren, var också tvungen att vara omogen och publicerade därför en bild på sin sönderrivna Björn Söder-valsedel. Nya stilen i riksdagen! Så pinsamheter har ingen tydlig politisk färg, även om vi väldigt gärna vill tro det. Jag förväntar mig mer av de som ska styra det här landet. Jag efterlyser professionalitet och inte någon jävla flamsig lekstuga där man ska föra sin politik via T-shirtar och Instagram. Vad får vi härnäst – frukostbilder? Motioner om Melodifestivalen? Vem är riksdagens sexigaste babe?

Åkesson twittrar skadeglatt ”nu vet vi att V inte tycker om SD”. Och SD vann väl ytterligare några sympatisörer på kuppen, de har mycket att fira nuförtiden. Deras motståndare faller i högar på eget grepp. Det är klumpigt, det är omoget och det är framför allt extremt dumt. Taktiken att högljutt protestera, demonstrera och markera mot SD i alla tonarter har redan prövats. Resultatet blev inte det önskade. Nå, varför fortsätter man då på samma sätt? Det fungerar ju inte! Man odlar som sagt inte kål genom att slåss mot ogräset, för det kommer inte kål för det. Man vinner inte fotbollsmatcher genom att sparka benen av motståndarna. Man blir ingen bra pianist genom att undvika att spela fel. Man får kål genom att sätta kålplantor och göra dem starkare än ogräset, och man vinner fotbollsmatcher genom att göra fler mål än det andra laget. Man skapar vacker musik genom att känna den inom sig.

Och man vinner politiska fajter genom att presentera en bättre och mer konstruktiv politik än motståndarna! Genom att synas och höras mest och ha bäst saker att säga, inte genom att rikta varenda befintlig strålkastare mot det där partiet man helst vill ska försvinna …

Ja, jag tror på lagen om attraktion. Även i detta fall gör jag det. Allt ljus på SD, och si, SD växer. Konstigt, eller? Man har själv ett parti som är tomt på idéer och visioner, om det inte gäller att ”bekämpa” något förstås, och så blir man förvånad över att folk röstar på något annat. Det ska man kanske inte bli.  Numera är vi inte längre för frihet och jämlikhet. Vi är mot rasism. Vi har inga vackra visioner längre, utan vi ska bara bekämpa mardrömsvisionerna. Det största politiska visionen tycks ha blivit ”inga sverigedemokrater i riksdagen mer”. Tomma tunnor …

Nu vet jag vad vissa av er nog vill säga: Men är det inte farligt att osynliggöra problemen?

Då svarar jag: Antingen synliggör man problemen, eller också visionerna. Det är ju bara att välja.

 

(Och för den som inte kan leva utan snuttefilten Bekämpning, kommer här mitt viktigaste skäl till varför jag inte tycker att Sverigedemokraterna är bra:
Deras föreslagna invandringspolitik är varken human eller smart. Vad tjänar Sverige på, globalt sett, att inte föra en human politik? Bättre anseende? Mer kompetenta, företagsamma personer till det här landet? Ett land utan en kompetent och produktiv befolkning är inte mycket till land. Man tror att det ska bli fler jobb om man gör befolkningen mindre. Vidare tänker man sig att få ner kriminaliteten genom att införa hårdare straff. Man tror att ekonomin ska bli bättre genom att man för en isolationistisk politik, en idé som redan tidigare har testats och förkastats. Så, SD, era odlingsmetoder ger jag verkligen inte heller något för. Partiet lider av stor brist på kunnigt och välutbildad folk.)