Min jättehemliga dagbok på nätet

Inlägg taggade ‘pianoövning’

Plink och plånk

Sitter och spelar piano. Jag har kommit långt sedan jag återupptog det för en tid sedan, efter år av träda (praktiskt taget). De första försöken lät som giktbruten vals i begravningstakt, hur jämnt och lätt jag än försökte göra det. Nu är rörligheten tillbaka – den relativa rörligheten, märk väl. För en objektiv åhörare låter det förmodligen fortfarande gräsligt, men jag jämför ju med det som var ännu sämre. Jag kan snart inte jämföra mig med det som är bättre, eftersom jag börjar nå min egen gräns, så långt jag nu hann på den tiden det begav sig. Eller också minns jag inte så bra som jag inbillar mig att jag gör.

Och jag jämför mig inte vidare, inte med andra. Det skulle ta modet ur mig totalt. Den nya digitala åldern har på många sätt inneburit pianospelandets död. Varför sitta och kämpa själv med något som på sin höjd låter halvbra, när det är så lätt att lyssna på andras inspelningar? YouTube har öppnat hela världen. Jag har hört de allra främsta pianisterna, de är vardagsmat för mig nu. Inget annat än världsklass duger snart för mina öron. Har man väl fått smak för det så. Då blir det egna amatörklinkandet ju mest elaka karikatyrer. Dessutom spelar jag ju på digitalpiano numera. Det har några enorma fördelar: Man kan använda volymknappen, och man kan använda hörlurar, vilket gör att man ogenerat kan sitta och öva hur mycket som helst, när som helst, utan att pina andras öron. Det ger förstås bra arbetsro. Pianot är relativt lätt att flytta på. Det är alltid perfekt stämt. Man kan byta ljud när man vill ha omväxling. Och ljudet är för övrigt samplat från en Steinway-flygel, ett instrument som jag naturligtvis aldrig får en chans att spela på ”i verkligheten”.

Ja, det är ju just det. I verkligheten. För ur högtalarna kommer ett ljud som visserligen är bra, men också är svårt att skilja från det som kommer från andra högtalare i rummet, från skivor och TV och sånt där. Det blir som att lyssna på en skiva med en riktigt dålig artist. Det är inte riktigt som att spela själv, eller? Men det är en möjlighet att spela överhuvudtaget. Jag har inte råd och inte plats med ett ”riktigt” piano. Och jag har som sagt folk omkring mig som inte direkt skulle uppskatta mitt plinkeplånk när det är som allra sämst, och det är alltid ”sämst” när jag sätter mig för att öva och inte är riktigt, riktigt taggad. Dvs sisådär 75% av övningstillfällena.

Men jag sa ju att jag kommit långt. Jo, det har jag, för jag har nu kommit så långt att jag anar fortsättningen. Mina händer sviker mig fortfarande, de träffar inte alltid rätt tangent på rätt sätt i rätt ögonblick, men jag känner hur något börjar dra i mig. Det blir allt svårare att avsluta övningspassen, för en liten röst viskar ivrigt inom mig att spela fler skalor nu, spela tusen gånger tusen till, så ska du se att det blir lite drag här också. Det är som om jag idkat uppvärmning i ett litet, litet skjul, där jag joggat varv på varv som en ekorre i ett hjul, och nu börjar dörren öppnas och jag anar det riktiga löpspåret därute, det som ska föra mig någon vart. Jag vet att det kommer att bli ännu jobbigare än uppvärmningen, men jag ser åtminstone varthän jag ska, jag behöver inte bara låtsas och drömma, jag kan faktiskt snart ta mig ut i riktiga spåret. Skit samma att alla andra springer fortare och snyggare än jag, att jag kommer att stånka och svettas och se rent löjlig ut emellanåt. Jag kommer likväl att vara där alldeles på riktigt.

Tiotusen skalor till, alltså? För första gången i mitt liv börjar de faktiskt locka, för att jag ser meningen med dem. Det är en ny och ganska spännande känsla. Ja, trodde jag att jag bara skulle komma tillbaka till där jag var en gång? Självklart inte, för det har gått 25 år och då hinner mycket ändras, då hinner man förändras mycket.

Och mitt i plånkandet och kämpandet kommer också en annan längtan – i mitt huvud hör jag musiken på annat sätt. Jag vet hur det ska låta, jag börjar ana min egen musikaliska röst därinne. Det låter inte riktigt som inspelningarna jag hör, utan det är något eget, en slags längtan. Den där stunden kom för mycket länge sedan när det gäller skrivandet. Först läste man böcker och så försökte man skriva själv och försökte få det att likna någon annans skrivande, och sedan hade man plötsligt börjat uttrycka sig med sina egna ord. Kan jag någonsin börja spela på mitt eget sätt? Jag vet inte, för mellan mig och det målet finns mina egna olydiga händer, de som inte kan förmedla riktigt det jag vill. Jag inbillar mig ofta att jag nog är sämre än de flesta när det gäller koordinationen. Jag vet ingen som är en sådan notorisk felspelare som jag. Men det här är ju inte helt sant, för jag vet få som skriver lika kvickt (och rätt) på ett tangentbord som jag. Anledningen är att jag helt enkelt har skrivit väldigt, väldigt mycket och dessutom gjorde mig besväret att lära mig rätt fingersättning redan när jag gick i mellanstadiet. Så där är det minsann inget fel på koordinationen, inte.

Så där ser man. Många skalor till, så ska det nog bli fjång på det här. Många många övningstimmar till. Men än så länge stannar det vid en känsla när jag bestämmer mig för att det är slutövat för ikväll, när jag sträcker ut handen och slår ifrån strömbrytaren. Slut för idag, för jag hinner inte mer. Eller? Den lilla rösten gnäller långt inom mig: men sluta inte nu, för bövelen! Det är ju nu du just börjar komma någon vart, kör på bara! Jag lyssnade på den när jag skrev min första bok. När jag tänkte att det hela nu var bra, men den lilla rösten ivrigt pep att jag faktiskt bara avslutat uppvärmningen, att det var nu det riktiga jobbet skulle börja.

Ja, jag lyssnade på den, jag tog mig det där jobbet, och jag tror att det var därför jag fick boken utgiven. Jag förstod att jag var inne i ett skjul och sprang runt, och jag klev ut i det riktiga löpspåret och satte iväg. När jag ska göra likadant med pianot? När ska jag ta mig jobbet, det riktiga? Än så länge fullföljer jag den första impulsen, den som får mig att knäppa av strömbrytaren och motvilligt lämna pianot även för denna gång. Nästa gång, säger jag till mig själv, nästa gång sitter jag kvar. Men idag hinner jag inte.

(Det är inte jag som spelar på klippet här nedan.)