Min jättehemliga dagbok på nätet

Att göra!

Ärligt talat, ibland är det roligt med långa att göra-listor. De ger en ju illusionen att man faktiskt gör något (möjligen kan man vända på det: att man faktiskt inte gör något …) Att man är en viktig och upptagen person, mitt i livet. Något i den stilen.

Men nu är det lite för mycket. Det surrar i huvudet. Jag tänker på allt jag skulle och borde och måste göra, nu, nu, nu, och stressen knyter sig i magen. Att göra-listan måste få prioritetsflaggor: mest urakut, bara vanligt akut, viktigt, kan kanske vänta … Vad jag hatar de där tipsen man kan få ibland, förresten. För att gå ner fem kilo behöver du bara sluta äta kaffebröd varje dag och börja ta trapporna istället för hissen. Okej, vad synd att jag inte äter kaffebröd och inte har någon hiss! För att få mer tid behöver du bara sluta spilla massvis med strötid på Facebook. Okej, redan fixat. Och jag bloggar ju som bekant inte ihjäl mig heller numera.

Och så är det så vackert väder ute, till råga på allt. Varmt, solen skiner, milda vindar, grön och gyllene höst. Man borde vara ute mer. Det är visst inte så nyttigt att sitta så här mycket, nej, det kunde jag räkna ut själv också.

Jag borde kanske ha ett vanligt jobb. Ett man går till, och går hem från, när man kan. Fast jag hade det en gång, och efter vad jag minns var det inte heller alltid så kul. Nej, nu fortsätter jag. Vi ses när jag fått näsan över vattenytan igen.

Ska bli en albatross i mitt nästa liv.

Igår satt jag och skrev på min roman, den gamla vanliga. Det gick riktigt bra, för en gångs skull. Det var svårt att gå och lägga sig, så jag satt uppe till sent och lade mig sedan, rätt nöjd med mig själv.

Drömde framåt morgonkanten att jag befann mig ett jättestort, flott middagssällskap, ”alla var där”, och plötsligt fick för mig att berätta en riktigt rolig historia, ”om tanten som gjorde bort sig inför amerikanska presidentparet”. Jag fick allas uppmärksamhet och började berätta … och villade bort mig. Situationen blev ungefär som denna:

Jag vaknade, och min första tanke var att jag troligen håller på att skriva världens sämsta bok. Det var väl det drömmen ville tala om för mig.

Måste det alltid vara så här när man skriver? Ena dagen är man bara så bäst, nästa har man inte skrivit ett bra ord i sitt liv och kommer aldrig att kunna göra det. Nej, det finns ingen verklighet, det finns bara tolkningar, och de ändrar sig mest hela tiden. Det är så himla tröttsamt.

Mitt skrivbord börjar bli synligt igen. Jag jobbar på det här, snart ska det vara fint igen. Snart ska skrivbordet återigen vara i fullkomligt perfekt skick, befriat från alla vidriga högar av ”viktiga papper” och kvitton, dessa förbannade kvitton. När man upptäcker att det dessutom inte längre bara finns viktiga papper och kvitton på bordet, utan direkt MÖG också, då vet man att det är dags att städa.

Jag älskar verkligen att ha det perfekt städat omkring mig. Då känner jag mig fri, då kan jag andas. Man kunde ju tro att mitt hem alltså ser exemplariskt ut, men så är det inte.

Förmodligen är jag en hotellstäderskas dröm. När jag bor på hotell – jag älskar att bo på bra hotell, förresten – njuter jag av tillvaron. Då får inte en pryl ligga fel på rummet. Då radar jag upp mina skönhetsmedel på en snörrät rad på badrumshyllan. Lycka är när man får bo flera nätter i samma rum, för då lönar det sig att hänga in kläderna i garderoben och sätta lite personlig prägel på rummet. Inte stök alltså, utan personlighet. Allt är otroligt prydligt omkring mig när jag inte är hemma.

Men hemma alltså, där går det inte. Nu bor jag ju inte ensam precis, jag delar mitt lilla hem med ett antal personer till, där flera tycks tolka en tom yta som ”va bra, här kan jag lägga något!” Men jag ska inte skylla ifrån mig, jag är inte jättebra själv på att hålla ordning. Eller – jo, det är jag ju. Bevisligen är jag det, eftersom jag lyckas när jag är bortrest. Problemet är att jag dels har för många pryttlar att hålla reda på härhemma, dels för många projekt. Inte fasen hinner jag ägna större delen av min vakna tid åt att hålla ordning och hålla efter och hålla rent. Måste man prioritera ner något, känns det oftast vettigast att prioritera ner städningen. Inte är det all försummad städning jag kommer att ligga och ångra på min dödsbädd: ack, om jag bara städat lite mer! Snarare kommer jag nog att säga tvärtom …

Men man kommer alltså plötsligt till stadiet när man upptäcker att man har skräp omkring sig, skräp som borde befunnit sig i en soppåse. Jag talar om mitt skrivbord, och saken är ju den att jag lever en stor del av mitt liv just vid detta skrivbord. Detta är mitt hem och mitt tempel. Det är här jag jobbar ihop till min försörjning, här jag sköter allt det administrativa, här jag författar. Finns det någon plats på denna jord som jag borde hålla helig, är det väl denna. Jag har inte ens något eget arbetsrum i detta hus, jag har det här lilla hörnet under snedtaket där jag har mitt skrivbord. Det tog faktiskt lite tid innan jag fått övriga familjen att förstå att jag behövde åtminstone denna plats som Min Egen. Inte ”ett av våra skrivbord”, utan mitt skrivbord.

Det är förstås lättare att se när man kommer hem till andra. Jag har varit hos andra som haft det för jävligt hos sig, och jag har stått där i deras röra och tänkt ”hur kan man göra detta mot sig själv?” Jag har sett några avsnitt av det där programmet ”Extrema samlare” och blivit nästan illamående. Kanske är det så att andra inte bryr sig, men för mig ser det ut som psykisk självmisshandel när man bor i en sophög. Man mår ju inte bra av det. Man tänker kanske inte jämt på att ”hu, vad det ser ut här” men det sitter och gnager i medvetandet, irriterar och distraherar och tröttar. Man blir ofri, man tappar inspirationen, kalla det vad ni vill. Det är bojor man lägger på sig själv. Jag känner mig lika lättad varje gång vi dragit en repa till sopstationen och befriat oss från ytterligare ett lass med gamla tillhörigheter, som vi förut trodde att vi behövde.

Jag är alltså inte så bra själv på det här. Nog händer det att jag stoppar i mig mat som inte är bra för mig, så att jag väger för mycket och allt det där, och det är ju också en form av självmisshandel. Om man tycker om sig själv, borde man ju se till att man har det så bra som möjligt. Att man tar hand om sig, och miljön där man vistas. Jag tycker faktiskt mycket om mig själv, men ändå hittar jag mig plötsligt mitt i röran och tänker ”blä, vad här ser ut”.

Nej, så ska det inte vara. Nu ska jag göra mig själv en mycket stor tjänst och göra det här arbetshörnet till den trevligaste plats jag vet.

PS. Titeln på detta inlägg är ett litet visdomsord som gått i släkten i några generationer. Passar bra på papper, men inte så bra på dammråttor.

PPS. Bilden i sidhuvudet är alltså inte hemifrån. Jag bara önskar att den var det.

Jag har läst för många bloggar på sistone. För många aftonblaskor. Ni ser det ju direkt på dessa två första meningar. Man blir så förtvivlat påverkad av vad andra skriver, eller snarare hur andra skriver. Det sprider sig som influensavirus och ingen – utom möjligen en del mumifierade stofiler – tycks gå opåverkad.

Jag kom till och med på mig själv med att fundera på om jag skulle ha ett Twitter-konto. Sedan tänkte jag att det nog inte var något för mig; det passar säkert bättre för folket on the go. Nu är jag här och nu är jag där! Alltid lika nytt och fräckt … för den som lever ett stressigt och skitspännande liv.

Jag inser ju hur mina egna tweets skulle se ut:
Nu är jag hemma!
Nu är jag ute med hunden!
Nu är jag hemma!

(Glöm det där med ute med hunden, förresten, inte har jag lust att twittra mitt under en promenad.) Nej, det skulle kanske inte bli så skojigt. Dessutom blir jag galen på alla dessa oneliners.

Som den här.

Eller kanske den här.

Vem kom på det här? Visa dig, din jävel, så ska vi ta oss ett snack om vad du har gjort. Varenda popjournalist med självaktning har lyssnat på dig, för att inte tala om alla andra krönikörer, journalister, proffstyckare, amatörtyckare, fantasyförfattare etc. Poängen med en oneliner är att den är mycket dräpande just för att den står ut. Men det bygger i sin tur på att den inte får konkurrens av 712 andra oneliners i en och samma text. Då börjar det till slut likna en parodi.

Sådärja. Jag fortsätter, miljöskadad och haltande.

Om jag nu varit under 20 år skulle jag också ha hunnit skriva ”Orka!” minst tre gånger allaredan i den här texten. Orka liksom. Orka var smart jag är. Eller tvärtom. Och ofta att man reflekterar över sånt där som folks allmänna skrivspråkbruk. Ja, ni har sett det … En annan populär och ack så tröttsam sjuka är bisatssjukan. Vi splittrar språket. Nu delar vi inte bara upp meningens huvudsats och bisats i två olika meningar, vi skippar rentav huvudsatsen. Det ska väl vara lite konstnärligt, antar jag. Ett språkligt experimenterande som är kul de första tio gångerna men sedan blir man lite trött på det också. Det blir som att få höra alltför många sexskämt på en gång. Ett kan vara roligt. Vid tre börjar leendet bli en aning krampaktigt. Tio på raken, och skämtaren är för evigt stämplad som underlivsfixerad, för att inte säga direkt pervers.

Nya greppet är alltså bisatssjukan. Du skriver en mening, kapar av huvudsatsen och låter s a s läsaren skapa den själv. Det kan väl antas stimulera den egna fantasin lite, ungefär som när man tecknar ett porträtt med bara ett par streck. Exempel:

Kapar av huvudsatsen och låter läsaren skapa en egen.

När man inte längre orkar vara originell på riktigt.

Orka. Inte.

Nu ska jag (för ögonblicket) inte slänga mer skit på en massa bloggare m fl olyckliga medsystrar&bröder. Trots allt kan det väl inte vara bara jag som älskar att läsa gräsliga bloggar och götta mig åt hur knäppa människor kan vara. På sjuttiotalet älskade vi att hata J.R. Ewing. Jag vet inte om det var då begreppet hatkärlek myntades, men sant är att hatkärlek är en intressant känsla som sätter piff på tillvaron. Så fortsätt att skriva som ni gör, alla bloggare, annars får inte Ghosthand något att gnälla på! Och då blir hennes liv lite tråkigare!

Nej, nu ska jag som vanligt fräsa åt kvällstidningarna. Jag trodde ju att det var jag som var drottningen av bindestreck. Alla som någon gång drabbats av Ghosthands ordflöde i privata brev och liknande, vet att texten alltid är en djungel av inskjutna bisatser, omgärdade av bindestreck, för att inte tala om en miljon parenteser. Det är ingen medveten taktik från min sida; det har bara blivit så. (Notera semikolonet, gott folk.) Det är min stil när jag inte känner mig direkt tvingad att anlägga en annan.
Förmodligen är det därmed också jag som enväldigt styr textflödet över hela Internet, eller i vart fall kvällstidningarna, för hur ska man annars kunna förklara oskicket med bindestreck? Jag sneglar snabbt i vad man kan hitta i en av de mera kända tidningarna, bara idag alltså:

Nu har Jonas&Mark gift sig – i hemlighet
Håkan gjorde det – för åttonde gången
Här får Petra, 26, en stroke – i Robinson
Utelunch – rena fettfällan
Slipp stråna – på hakan

Etc … Men alltså! Nej, skärp er nu. Hur länge kan man hålla på innan det börjar se fånigt ut? Inte särskilt länge.

Jag har annars ett tips till alla som sitter därute och undrar hur man hittar sin egen stil i skrivandet: Undra inte. Fundera inte så mycket. Skriv bara vad du tänker på och bry dig inte om det är likt eller inte likt något annat. Ju mer man anstränger sig, desto sämre blir det. Ju mer man slappnar av, desto närmare sig själv kommer man. Och för den som inte vet hur man slappnar av när man skriver, kan jag tipsa om den gamla hederliga privata dagboken. Det var sådana folk skrev förr i världen, ni vet, innan alla började tro att man antingen måste skriva allt offentligt på nätet eller också inte alls.

Jaha, vad är nu detta?

Just ingenting annat än att gamla trötta bloggen ”En författares dagliga dos av ångest” av rent tekniska skäl fick flytta hit. Jag tänkte att det skulle vara roligt att kunna publicera inlägg från datorn som jag faktiskt använder mest. Det hände något med förra bloggen, orkade inte utreda vad, men ville jag publicera något var jag alltså tvungen att kila iväg till en annan dator.

Så då tänkte jag att man ju lika gärna kan ta nya friska tag. Här är vi nu.

I Aftonbladet ondgör sig Staffan Heimersson över det där narcisstiska Facebook. Det är illa att vanliga människor tror att de ska ha något intressant att skriva om sig själva. De kan ju rentav börja tro att de är nå’t. Och skulle de, per impossible, ändå ha något ”intressant” att kläcka, är det dags att höja ett varningens finger: det du skriver på nätet kommer att kvarstå för evig tid! Du blir för evigt förtappad, du Godtrogne!

Aj, aj, ajabaja. Förlåt att jag säger det, men den största skillnaden mellan vanliga ointressanta facebookare/bloggare/twittrare och kvällstidningskrönikörer tycks ju numera vara att den senare kategorin får betalt för sitt tyckemyckande, medan de förstnämnda får kvacka fram sina tråkigheter på egen bekostnad. Och då är det, som bekant, nog inget värt.

Vi får väl som vanligt förtiga det lilla faktum att det händer att gammelmedia får hämta sitt nyhetsstoff från bloggosfären, Facebook och Twitter, lika väl som tvärtom.

Paradoxalt nog rekommenderar samme Heimersson i spalten bredvid den här boken om kungen, ”Den motvillige monarken”. Såå bra. Ja, en centimeter bredvid dissandet av facebookskvallret är plötsligt kungaskvallret rentav en plikt att läsa om. Det är skillnad på folk och folk här, eller hur Staffan? Eller ska vi säga folk och fä?
Men jag ser den vanliga sjukan här, den som kallas kändisfjäsk och kändisunderdånighet. Kungen är varken mer eller mindre människa än jag, och därmed är hans privata eskapader inte ett enda jävla dugg mer intressanta för mig än de som Lotta, 15, bekänner i sin rosa blogg eller surrar om på Facebook. Jag hoppas att det var ironi i krönikan, annars begriper jag ingenting.

Jag tycker att Facebook kan vara roligt. Jag inser också att det finns många sätt att göra bort sig där, och det väcker ju viss fasa förstås. Lite olustigt associerar jag till gammal präktig överförmyndarsocialism här, när Facebook m fl sociala medier fördöms. Ska vi verkligen sätta farliga vapen i händerna på den obildade massan, de kan ju skada sig själva? Och somliga gör det också, hiii! Nej, bättre att de varligt får lotsas fram i trygghet av eliten som vet bäst, som det alltid har varit. Bäst att vi förbjuder hela skiten.

Min Facebookprofil är privat, dvs den kan bara läsas av folk som jag har i min vänlista. Och där finns huvudsakligen folk som är mina vänner och bekanta, jag har inte samlat på mig drösvis av dem. Jag är inbilsk nog att tro att många av dem faktiskt ser något litet värde i att jag uppdaterar små saker som vädret hemma hos mig och vad jag för ögonblicket gör, eftersom de känner mig. Svenskar har pratat om vädret innan vi ens blev svenskar, varför skulle vi sluta nu? (Nu när det dessutom börjar bli intressant, med klimatförändringar och sånt.) Är det mer privata och enskilda saker jag vill diskutera med någon, finns en meddelandefunktion som jag använder väldigt flitigt. Jag lägger ut länkar till bra låtar och artiklar på min profilsida, jag försöker helt enkelt underhålla mina vänner. Ni proffstyckare ska ge fasen i att försöka knäppa mig på näsan och försöka få mig att tro att jag är ”självbespeglande”. Heimersson hänvisar till och med till Alex Schulmann som någon slags auktoritet när det gäller tyckande om den gräsliga självförhävelsen bland amatörtyckarna. Schulmann, vänta nu, var det inte killen som bloggade på Aftonbladet och fick en egen presskonferens när han slutade med det? Och fick en ny när han började igen, nu om livet som nybliven farsa. Jaså, hans faderskap var intressant alltså. Vaffödårå?

Och jag odlar mitt kändisförakt och mitt elitförakt. Kändisadeln slåss för sin överlevnad nu, det märker man ju. På alla sätt ska vi – nollorna – kvarhållas i tron att de där människorna som får betalt för att skriva i tidningen och får mest medial uppmärksamhet är mer intressanta än vi. Även fast de ofta inte har mer än vi att säga. Fast deras vedermödor som nyblivna föräldrar och deras bilder från senaste födelsedagskalaset och deras åsikter om världen knappast är mer spännande än mina.

På tal om det har det varit galor till höger och vänster idag. Idrottsgala, Grammisgala. Den förstnämnda gick i TV, den sistnämnda var däremot så förnäm och exklusiv att vi i den gapiga populasen fick nöja oss med bildspel i tidningen, typ 200 bilder.

Jamen vilken tur då. Äntligen fick jag något att lysa upp mitt futtiga lilla liv med, vackra folket på röda mattan minsann! De Intressanta! En gång i tiden skulle man stå med mössan i hand och buga för brukspatron och prosten, nu ska man visst göra detsamma för tidningarnas gullegrisar. Samt lära sig själv att hålla truten, inte ska världen behöva plågas av mina bilder på min nya katt.

Nej nu ska jag skynda mig att länka till det här inlägget från min Facebook. Puss på er.