Min jättehemliga dagbok på nätet

Fast jag måste ju faktiskt berätta vad jag gjorde i somras. Det var så fantastiskt, och det var ju en sådan där självklar grej att skriva om på en blogg, men jag hann inte. Jag åkte till England, bodde på internatskola i en vecka och ägnade mig åt piano, piano och inget annat än piano hela tiden.

Men jag tror att det började redan för ett år sedan. Jag läste ett inlägg på en annan blogg, en engelsk, om en ”piano summer school” och jag blev lite inspirerad och nyfiken och började söka … Har sökt på pianoläger i Sverige också, men det är minst sagt ont om dem. Ja, om du är äldre än 17 år alltså, och därtill inte besitter extraordinära talanger och kunskaper. I England visade sig läget vara något bättre, och snart hittade jag en kurs som verkade passa mig: Chetham’s i Manchester. De skröt med att de passade ”alla”, även gamla knackiga amatörer. Jag snokade lite och fann att de verkade ha väldigt många årligen återkommande elever och det verkade ju båda gott.
Anmälningarna för sommaren 2014 öppnade i januari och jag gick där och var ännaklämd, men när jag pratat lite med A. som sa ”men vadå, självklart ska du ta chansen” gjorde jag det. Alltså, anmälde mig till en vecka.
Därnäst skrek jag en stund, ett oherregudvadharjaggjort. Det gick upp för mig att jag aldrig någonsin har rest utomlands helt ensam förr. England hade jag för övrigt inte besökt sedan språkresan 1983 … Ja, nog för att det var på tiden. Nog för att det verkade vara otroligt idiotiskt att inte använda denna alldeles lysande möjlighet, men det kändes ju lite i magen ändå.

Och så blev ju inte sommaren riktigt som man velat. Kursen var i augusti, och i slutet av juni satt jag och grät för att jag hade fått sån svår artros i knäet igen att jag i flera veckor bokstavligen satt fången i mitt eget hem. Kunde inte gå och kunde inte sitta i en bil heller, jag kom inte längre än ut i trädgården. Inflammationerna kröp runt i hela benet, smärtorna höll mig vaken om nätterna, jag vräkte i mig tabletter. Att ge sig ut på flygresor under sådana omständigheter var ju inte ens att tänka på.

Men jag hann repa mig såpass att jag faktiskt kom iväg ändå. Halt och klumpig som bara den, men jag kom iväg. Sista veckan nojjade jag för fullt över transfern och fick för mig att min resväska skulle komma på avvägar. Nå, det gjorde den inte. Varken jag eller väskan kom bort. Allt klaffade ganska precis som det var tänkt, förutom att jag de två sista dagarna på kursen fick ett återfall av benvärken och fick börja åka hiss istället för att ta trapporna, men vafan. Det fanns andra deltagare som haltade värre än jag.

Att någon gång i livet få bo på en äkta internatskola, få full service vad gäller matlagning och andra praktiska fjuttigheter och i övrigt få ägna sig till etthundra procent åt … det där man nu skulle göra … har varit en dröm för mig i över 30 år. Jag trodde ju att man skulle kunna koncentrera sig bra när man började på högskolan i Linköping. Icke då. Levande livet med alla dess krångligheter trängde sig på med buller och bång. Det kom att handla om så mycket mer än studier. Och bullret och bånget har fortsatt sedan dess, de senaste åren med orkanstyrka.

Men Chetham’s visade sig vara exakt det jag hoppats vara. Jag lämnade inte skolområdet på hela veckan. Hann inte, orkade inte, kände inte för det. Jag ägnade mig åt piano, från tidig morgon till mycket sena kvällen. Spelade, lyssnade, lärde, pratade, spelade ännu mer. Hade lektioner, gick på workshops, gick på konserter, övade, övade, övade. Det var som en saga. En mycket utmattande sådan, men härligt var det.

DSC_0340

 

Varje kväll var det framträdanden. Den här bilden tog jag en av de sista kvällarna, när vi gästades av gruppen ”Piano Circus”, vilken som synes spelar på sex pianon på en gång. Märklig, suggestiv musik, men mycket intressant förstås. Vad som dock är ännu intressantare är att varenda person som syns på denna bild är en pianotok precis som jag. Alla, från de små barnen som fick ha egen fröken, till de gamla damerna och farbröderna som måste ha varit upp mot 80.

 

DSC_0346

Så här satt vi, närmare 200 personer, och hade detta gemensamt att vi älskar att spela piano och att lyssna på piano. Det fanns en del underbarn förstås. Och hyperambitiösa pianostudenter med examen Blablaflott i sikte, och några som studerade komposition, och aktiva pianolärare, och proffs, och nybörjare, och medelålders amatörer som jag. Det var precis som de sagt i marknadsföringen, alla var faktiskt lika välkomna. Att få åka på den här typen av semester, där man jobbar halvt ihjäl sig med något som man verkligen brinner för (och kan glömma allt annat för ett slag) och umgås med folk som brinner lika mycket som man själv – det var verkligen fantastiskt. Det blir så mycket energi i luften att det dallrar omkring en, och det är enbart positivt.

Det enda som förundrade mig lite var att jag var den enda skandinaven. Det kom folk ända bortifrån Australien och Singapore och Ryssland, men jag var den enda från just skandinaviska delen av världen. Man kunde ju fråga sig varför, men jag antar att det beror på bristande information, helt enkelt. Jag vill härmed gärna göra lite reklam för denna typ av sommarläger för det var som sagt otroligt kul och utvecklande.
De första dygnen stod jag visserligen som ett hjälplöst fån varje gång någon öppnade munnen och sa något, för jag fattade inte ett skit. När man som jag jobbar som översättare är det lite extra pinsamt, men hjärnan behövde helt enkelt vänja sig vid ljuden. Några dagar senare talade alla fullt begripligt och jag började tänka på engelska. Så rent yrkesmässigt var ju resan också mycket givande (men oroa er inte, snälla Skatteverket, jag tar inte upp den i deklarationen). Det var inte ens särskilt dyrt med tanke på allt man fick för pengarna. Som semester betraktat var det rena drömmen, även om man fick många anledningar att flina åt skylthysterin.

DSC_0344 DSC_0343

Ja, det här gör jag om!

Harry Potter var också där, förresten. Eller, det var nog inte han när jag tänker efter, bara en som var väldigt lik … Och skolan såg väl inte ut som Hogwarts helt och hållet, men på området ligger ändock det äldsta offentliga biblioteket i engelskspråkiga världen, Chetham’s Library som byggdes redan på 1400-talet … Och att besöka det var ju förstås ett måste.

DSC_0325

 

DSC_0330Här kan man tala om atmosfär. På vägen in till biblioteket passerar man förresten denna nedsuttna lilla fönstersmyg där ”några generationer” studenter har tagit vilopauser under de senaste 600 åren. Lite tänkvärt, måste jag säga.

DSC_0336

DSC_0316

Men detta var skolans allra äldsta delar. Vi höll annars huvudsakligen till i betydligt modernare lokaler där det drällde av fina instrument. En kväll smet jag ner i en av konsertsalarna och testade Steinwayflygeln som stod där. Tänkte bara plinka i några minuter men blev sittande i en timme och lyssnade på en fantastiskt mjuk och melodisk pianoröst. Efter det kunde man gå och lägga sig med ett fånigt och förälskat leende på läpparna … Annars var det detta som var en min egen pianokompis under veckan, i ett typiskt övningsrum.

 

DSC_0312

 

 

Vad var då roligast under veckan? Mötet med Steinway i konsertsalen? Stumfilmskvällen där vi alla fick sitta och garva till Charlie Chaplin och höra ljuvlig pianomusik samtidigt? Eller kanske rentav kurserna i improvisation och komposition där jag, jaaag, fick sitta och jamma ihop med några andra pianister?  Svårt att säga. Ska jag säga något negativt om England så är det väl att engelsmän dels är urusla på att göra pommes, dels tycks ha bestämt sig för att toalettdörrar ska gå INÅT. (Jäpp, även på flygplatsen där man desperat ska försöka klämma in sig själv i ett toabås ihop med resväskan …) Och så har de ett lustigt sätt att bygga sina städer. Här i Sverige river vi fallfärdiga hus och omskapar hela kvarteret när vi ändå är igång. I England bygger man ogenerat något nytt och hypermodernt vägg i vägg med något ruckel från sextiotalet, med en sällsynt vacker kyrka från 1600-talet på andra sidan så att allt blir en enda röra. Det är snurrigt, fast charmigt också på sitt sätt. Inte riktigt som hemma. Och så kör de på fel sida vägen, som bekant …

 

Innan jag klev in på skolan och lät mig uppslukas av pianots ljuva värld, passade jag på att besöka nyöppnade National Football Museum som låg blott ett stenkast från Chetham’s. Där var det en annan sorts hängivenhet … men ungefär lika fascinerande. Och det var mycket Manchester United förstås, och en hel specialutställning om George Best. Kärleken till sporten var kompakt inne i den märkvärdiga byggnaden. Och mitt i all flåshurtig Beckham- och Best-dyrkan saknades visst inte perspektiv:

DSC_0309 DSC_0308

 

Det var också intressant att läsa om fotbollsklubbarnas historia, hur en del har bildats som kyrkoförsamlingslag, på pubar, fabriker, i bostadskvarter …  Visste ni t ex att Arsenal var en klubb som uppstod på en vapenfabrik? Kunde man inte tro, va!

Men lite fundersam blev jag ändå när jag läste citat från olika kända engelska fotbollsspelare, om hur de växte upp och sånt där. De var ”underbarn” allihop, som började spela när de var typ tre år. Lite som pianovärlden, alltså. Min fråga är fortfarande var de där sena talangerna tog vägen, de där som inte började blomma förrän långt upp i tonåren. Blev det något av dem? Tydligen inte. Är det rentav så att de inte finns, eller saknas det verktyg för att fånga upp även dem?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: