Min jättehemliga dagbok på nätet

Konceptdeckare

”Det är inte dåligt ­spelat, inte dåligt skrivet, bara samma samma samma”, konstaterar Niklas Wahllöf när han reflekterar över en ny dansk deckarserie. Och jag svarar med ”så riktigt, så riktigt, så riktigt”.

(Men vad gör jag här? Var jag inte upptagen av annat? Jo, men nu har jag lunchpaus, och jag kom inte längre från skrivbordet än så här, så är det bara just nu.)

Det finns en intressant skillnad mellan den traditionellt engelska deckaren och den traditionellt skandinaviska. Orkar ni läsa vilken? Jo, den förstnämnda tenderar att fokusera på själva brottet och brottslingen/offret, medan den sistnämnda brukar fokusera på brottsutredaren istället. Själv föredrar jag den engelska stilen. Bakom modern i Midsomer finns det alltid ett motiv, ett man åtminstone kan försöka begripa, medan man i många av de skandinaviska fallen får vara glad om mördaren överhuvudtaget får ett ansikte. Motivet går sällan att räkna ut, för det kan lika gärna vara ”so what, jag är en seriemördare och jag ogillar helt enkelt bara prostituerade/överviktiga/bankdirektörer/svartskallar/arkeologer/präster” som något annat.

Men det är ju en smaksak, föralldel. Huvudanledningen till att just Morden i Midsomer för närvarande är min deckarfavorit är för övrigt inte själva intrigen, utan gardinerna. Jo, men säkert. Hela serien tycks vara sponsrad av Laura Ashley, Colefax&Fowler och allt vad de nu heter, de där som gör satans snygga gardiner för 500 kronor metern. Varenda scen är utstuderad vad gäller scenografin. Är det inte klassisk engelsk heminredning – oh, vad jag älskar den – är det klassiska engelska paradisträdgårdar. Det är bara att se och dregla, och vem som omkommer härnäst är ju då en bisak i sammanhanget. Svenska deckare utspelas till 80% på natten – ett sätt att drastiskt minska scenografikostnaderna – och begrepp som snyggt och mysigt är givetvis hädelse.

Det är, föralldel, ärligare. Mord är inte mysigt. Ondskan är ful. Visst är det så. Men själv känner jag att jag får nog av o-mysighet genom att titta på nyhetsrapporteringen, så jag fortsätter att hoppa över svenska kriminalare med alkoholproblem och fortsätter att kika på de blommiga gardinuppsättningarna istället. Jag blir på bättre humör av det.

På åttiotalet fanns det förresten en sådan där amerikansk scenografideckare – ”Miami Vice”. Pinsamt nog genomskådade jag – och jag var inte ensam om det – inte idén förrän häromåret, när jag kikade lite på en repris. Det var först då jag såg själva konceptet. Handlingen var totalt oväsentlig. Det viktiga var att varje scen noga exponerade låtar, kläder och flashiga miljöer, ungefär som en reklamfilm. Rätt kul det med, när man fattade. Fast då, på åttiotalet (eller kanske slutet på sjuttiotalet?) hade jag en annan favorit: Hill Street Blues, på svenska kallad ”Spanarna på Hill Street”. Ironiskt nog just en sådan där ”skandinavisk” serie om det hårda vardagsslitet på en polisstation, inte något trivsamt pusseldeckarstuk där inte.

Ja, tiden den går och ibland är vi i takt med den, ibland inte. När jag skrev en fantasybok, kunde jag ju inte låta bli att peppra den med äktsvensk realistisk svartsyn, och när en recensent påpekade att ”det inte saknades svärta i berättelsen” blev jag stolt som en tupp och tog det som en komplimang. För det är det, om man är svensk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: